För två månader sedan var jag så överlycklig. Min lillasyster Katarina hade impuls handlat sina första garnnystan. Och som stolt garnälskare så kunde man ju inte bli mer glad. Som bekant för alla stickerskor, spinniskor, nålbindare och pyssliga människor så är det ju det första steget mot att falla dit riktigt ordentligt.
Lilla jag kunde verkligen föreställa mig att jag skulle tillsist få lite sällskap i mitt (miss)bruk. Ute i kala Lycke finns det inte så många stickerskor man kan umgås med, så onsdagar är väldigt viktiga dagar och en stickande lilla syster vore liksom guda sänt.
Hon kan sticka - missförstå mig rätt - och hon är bra på det. Till skillnad från mig kan hon också sticka både baklänges och spegelvänt. Fråga mig inte hur för det har hon inte lyckats förklara för mig än utan envisas med att det är "Katarinas special maska". Fina blir de små lapparna hon stickar sporadiskt i alla fall och envis som jag är envisas jag med att spara dem alla i en liten låda även om hon inte vill förstå varför.
Hur som helst, jag var jättestolt och hon lät mig tro att hon skulle sticka sig en halsduk under jullovet. Vilken chock jag fick när jag öppnade min julklapp från henne. Där låg nämligen tillsammans med ett vaxljus (som redan tyvärr har brunnit ut) och boken Svarta hingstens son låg två nystan Safran från Drops i färg 39. Samma som hon köpte för två månader sedan.
"Märkte du inte hur mycket jag undrade vilka färger du tyckte om?"
"Jag trodde du bara ville ha smakråd"
Säga vad man vill om min lillasyster men bra lurig kan hon vara.
Otroligt vackert och så söt som min syster är så finns det inte en chans på miljonen att jag kan vara varken sur eller besviken på henne men lite klyvna känslor är det ju. Hur som helst känns det som det är dags att skynda på lite med hennes pulsvärmare som tack för den fina klappen. Kan jag bli klar innan nyår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar