Påsistonde verkar mitt liv liksom har kommit ivägen för mitt hantverkande. Det har varit allt annat utom det jag vill göra. Nej, jag kan knappast påstå att det har varit tråkigt eller att motvilligt på något sätt men varken stickor eller Matilda har riktigt fått det utrymme det behöver. Vi börjar ju få en marknad att tänka på.. eller snarare det är två marknader jag vill vara med på i år och yttligare ett evangemang ute på Torslanda byggdegård. Allt under två helger så något är bundet att krocka om jag får klartecken på alla tre. Vad jag verkligen inte vill missa är byggegårdens.. jag tror att det är någon form av utställning i stil med "så levde de då". Än så länge har jag fått ett "kanske" av ordföranden men någon form av beslut får jag vänta på till den 15:e november då de har deras nästa möte. 
Allt jag kan göra egentligen är att sticka vidare och åter igen har jag fallit dit för en trend som verkar florera en del bland de stickbloggar jag läser. Vi talar Candle Flame. Jag tröttnade ganska snabbt på mitt första försök (stickor 3 med något läskigt strävt garn) och jag skyller på hur fort maskorna blev på tok förmånga, så den här gången har jag begränsat det något. Det ska bli en halsduk. Än så länge älskar jag den och det är på stickor 5 så det borde ju inte ta för lång tid. Problemet är bara att jag inte kan sluta tänka på en viss kollega varje gång jag sätter igång med den så frågan är om jag har rent samvete nog för att sälja den eller om den får gå som julklapp. Det börjar ju bli bråttom på den fronten också. Tackar i varje fall Fosco för garnet (Förlåt, jag att såg inte din kommentar tidigare men det var inte alls meningen att dissa dig på något sätt. Tack för de vänliga orden och jag är faktiskt bara glad att du tyckte om garnet. Hoppas dock att du börjar må bättre snart.).
Dessutom så börjar jag äntligen se lite resultat av mina duster med den *piiiiiiiiip* ullen. Mor min: "Är det verkligen så illa?" Jo, det vill jag verkligen påstå. Fast säga vad man vill. Jag älskar mitt nya härvel och hur muppigt garnet än blir så kan jag i varje fall se fram emot riktigt fina härvor. Tack I. för att du visade mig hur.
Sist men inte minst måste jag bara visa det kortet jag fick på min stora kärlek (med stort K) här om dan. Det värmer mer än de pulsvärmare jag håller på att sticka från överblivet garn från strumpstickningar. Lustigt att man kan sakna ett djur så även efter så lång tid. Förlåt men jag tänker nog gå så långt som att tända ett ljus för honom så här dagen efter datumet som markerar hans bortgång med två år eftersom inget utrymme gavs för det igår.Med stor risk för att låta tjatig: Du är unik och värdefull precis som du är. Låt ingen ta det ifrån dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar