Vi önskar er alla en helt underbar jul med nära och kära.
Känner mig så där härligt pepp på Grötö i helgen. Tror jag ska packa ner ett par av mina egna garner utifall någon skulle vara intresserad.
En skolkamrat var jättesöt och visade mig hur man "kastar maskorna", stickar med garnet i höger hand istället för med vänster som jag är van vid. Helt plötsligt så var min slätstickade sjal inte bara ett zombie-projekt utan ett roligt zombie-projekt.
Det har onekligen varit en hel del på sistonde men det som har märks mest är hur tyst det har blivit i huset utan kattungar som stojar runt. Då känns det tryggt att veta att de har kommit till bra hem.
Det har rått kylig tystnad länge mellan Matilda och mig. Med betoning på länge. Vad jag än har gjort så har vi helt enkelt bara inte kommit överrens. Jag vet inte om det var så att hon var allergiskt mot angora, kände sig bortglömd mellan jobb, vänner, snyggingen eller pojken eller om hon bara satte sig på tvären men det har varit fullskaligt krig.
Sömn är ju utan tvekan på tok för överskattat men frågan är väl mer hur överskattat? Vi har ju redan räknat det är en åtta timmar förlorade direkt om vi är en duktig liten flicka och lägger oss som vi ska. Men vad mer förlorar vi?
Det visade sig vara riktigt svårt att fotografera små små knappar när kameran envisas med att lägga focusen på ljuset bakom. Men med kameran i högsta hugg så var man i alla fall.
Rätt svar: Den lilla Coccosbollen är hela trettio år. Själv finner jag det rätt otroligt att han har varit med hela mitt liv och han hänger med än. Så vinnaren är...
Så... nackdelen med att sova oregelbundet är tydligen att man somnar lite varstanns och lite när som helst. I och med det så missade jag uppenbarligen att hälsa på mormor. Men jag var tydligen inte ensam om att sova gott fick jag höra när de kom tillbaka. Jag vet inte riktigt om det är någon tröst.
Så det var en chill dag för mig och Emoll, med glass och secondhand fynd. Ett grönt nystan entrådigt garn, en svart nät-tröja fick följa med hem men bäst av allt knappen. Jag råkade snubbla över yttligare en knapp som för tankarna till den svenska militären och kunde helt enkelt inte låta bli.
Pannkaks middag middag med Kit-Kat och morfar är tydligen det bästa när man behöver tänka på något annat än all oreda i livet. Man hinner inte tänka utan bara allmänt trivs med att frossa nykokt jordgubbssylt.
Så min fråga nu är hur många år har han nu fyllt?
Den som gissar rätt eller kommer närmast vinner. Om det är fler än en som gissar rätt så lottar vi helt enkelt. Tävlingen är öppen fram till tisdagen den 28 Juli.
Hur gärna jag än skulle vilja spinna garn till er alla så finns där uppenbarligen lite begränsningar. Men ett härva entrådig BFL har jag i alla fall lyckats plocka fram. Det är 50 g i färgen "puder" från SpinSpiration och uppmätte ca 260 m.
Bara för sakens skull så slänger vi in en härva två trådig shettlandsull (eller för att vi direkt kommer att tänka på små söta shettlands ponnysar) i naturbrun färg. Eller så kan ni se det som ett tack för att ni låter mig gnälla lite då och då.
Glöm bara inte att bifoga mail eller blogg så jag kan kontakta er sedan.
Vore så dumt om jag inte visste vart jag skulle skicka garnet ;)
Kom ihåg att ni är unika och värdefulla
precis som ni är. Låt ingen ta det ifrån er!
Det är utan tvekan för mycket drama i mitt liv just nu. Jag hänger inte med längre och jag orkar helt enkelt inte. Det går för fort i berg och dalbanan. Jag vill kliva av och jag vill spy.
Okej... det blir inga muffins idag. Istället bakar vi saltbröd till ostarna vi hittade till påskbordet. Är ni någon gång i Kungälv så gå definitivt in i ostboden borta på västragatan. Det är en upplevelse i sig och så här långt har jag bara kommit ut med fantastiskt härliga danska ostar. De hör visserligen hemma med riktigt danskt rågbröd (inte det där hästebrödet dalhs säljer) men i brist på annat bakar vi saltbröd.
Eftersom mitt påskhumör fortfarande inte har infunnit sig och jag verkligen inte vill posera med "my fluffy bunny ears" (jag har faktiskt ett par - älskar dem) så tar jag hjälp av min bunny-assistent - the one and only Sally!
"Nu går vi ut på kabeljakt. Vi kommer till en hög. Vi kan inte gå runt den. Vi kan inte gå under den. Vi måste gå igenom den."
Så.. jag hade planerat det fullkomligt annorlunda. Förra inlägget var otroligt nog mitt hundrade publicerade sedan jag först började skriva här. Jag har lagt undan en underbar härva handspunnen BFL ull i mysiga färger som jag tänkte lotta ut (varför bryta en trend som funkar?) eftersom tja... jag kan inte spinna mycket nog för att dela ut till er alla.
Härom dan beklagade jag mig för en bekant, bara det illa nog, men jag försökte vilket fall som helst bolla idéer om vad man skulle kunna göra med den fyrkantiga sländan som helt enkelt bara inte vill sluta wobbla. Trissan sitter snett helt enkelt.
Jag undrar lite smått om det här inte är en särdeles blyg liten rävtös för jag tror jag aldrig varit med om något så svår fotograferat. Med undantag av en unga fröken Ellenor förstås. Fast där har vi i alla fall en rad med bilder av hennes nos.
Jag lärde mig något nytt förra helgen när jag satt och tittade upp på avskedsbuketten i halvdunklet. Jag har grymt underskattat liljor i stortsett hela mitt liv. Att jag aldrig har insett hur vackert det är att se en sådan stor och fumlig knopp sakta, trevande och rent av skyggt öppna sig, slå ut och blomma som något vackert och extraordinärt.
Ni vet sådana där dagar när inget funkar? Det var en sådan dag igår när jag beslöt mig för att trösta mig med att lägga upp ett par "Drooping Elm" strumpor.
Det här är utan tvekan mitt favorit ställe just nu. Här kan jag sitta och titta ut på snön medan jag stickar på min självklart nog vita candle flame och fundera på när jag egentligen skulle använda den. Vitt är inte direkt min färg. Men som man säger...
Det borde vara ganska tryggt att säga att Sally tordes kunna bli en riktigt bra stickpolare =)
Tills vidare så kan jag ju i alla fall beundra den första som bara saknar en tumme. Jag blir nästan glad av att se den så jag hoppas att motagaren blir det också. Om inte annat så har jag ett par arbetskamrater som verkar vara nog så villiga i alla fall. Rart.
Så... eftersom det nu var så länge sedan jag uppdaterade senast så borde jag egentligen be om ursäkt, skriva ett stycke eller två om just varför det har dröjt så länge innan man har lyckats knattra ned en rad eller två.
