Mission - KIP

Efter att ha läst om hur en tös har blivit utkastad från krogen för att hon satt och sticka så har man ganska upprört funderat igenom det hela. Det är inte första gången något sådant här når mina öron och det är lika oroväckande varje gång.

Personligen så skulle jag vilja tro att det är golfarnas senaste steg i deras plan att ta över jorden.

Men jag kan förstå att alla inte riktigt håller med mig i den konsperationsteorin. Oavsett så ser jag bara en enda lösning på det hela. Det här måste undersökas.

Det är dags att ta upp livet som agent 007 (med rätt att sticka) på nytt.

Så helt plötsligt är det inte bara favorit baren som ligger under luppen utan större delen av Göteborgs uteställen. Har ni några tips på ställen ni vill besöka men inte är riktigt säkra på om ni vågar ta med den lilla spetssjalen in the makeing (vem vet hur mycket den lilla stackaren kan ta) eller om tröjan skricker efter lite för mycket uppmärksamghet så hör av er.

Tillsvidare;
Kom ihåg att du är unik och värdefull - precis som du är.

p.s. Potatissäcken börjar närma sig slutet. Jag har börjat sticka på den sinnesdövande kanten och hade formodligen hoppat runt som en liten hattifnatt i stormväder (rättelse; som en hemul bland hattifnattar i stormväder) om det inte vore för att jag befinner mig på biblioteket. Hysssss!

Partypinglans hypoteser

Egentligen hade jag tänkt att jag för första gången skulle presentera potatissäcken för er idag men på grund av ett litet men ytterst litet men irriterande misstag så har jag blivit set-back ett par varv. 1112 maskor långa varv! Som jag ska repa upp först innan jag ens kan laga tråden och maska vidare.

Säga vad man vill om knit-pro's uppfinningsrikedom men det är lite frusterande när stickorna skruvas upp och man måste skruva om. Något som händer ungefär vart tionde varv eller något. Den här gången lyckades jag skruva fast en tidigare maskbåge, typ tre varv ner. Fiffigt Mika!

Så istället för att vara en duktig tös och träget envisas med att klara av den monsterösa pi-sjalen så beslöt man sig för att bara vara en normal brud som chillar livet lite granna och njuter av att sitta med en av de skönaste brudarna hon vet för att bara spana in killar och tjöta i ren allmänhet (speciellt med tanke på att Stickys utbud på föregående punkt är nästan sorgligt) över en öl, mojito eller en cola helt enkelt.

Vad har detta för sensmoral? Vad har jag lärt mig av den här veckan egentligen?

• Till att börja med så måste man definitivt beställa rätt drink av rätt bartender. Helst vid rätt tillfälle. Där är det mycket som ska klaffa.
• En del killar är dessutom hopplösa. Snackade de skit för fem minuter sedan så lär de inte bättra sig innom de fem nästa. Det finns bättre sätt att spendera tiden.
• Allt blir mycket roligare om man umgås med rätt sällskap och räcker inte det så är det bara att plocka fram kameran.
• J har fruktansvärt hårda nypor.

Med alla dessa nya insikter och lärdomar så börjar jag genast börja fundera över teser och teorier som borde utforskas. Så till nästa vecka så ska jag ta reda på var de drar gränsen för vilka de släpper in. Räcker det med strumpstickerskan i gardroben för att portas eller krävs det psykot med spinnrocken? Oavsett så tror jag att Potatissäcken ska få se lite mer av livet.

Rock on ;)

Ur tristessen...

Får jag presentera Snyggingen - och anledningen till att jag är hemma fortfarande på en tisdag mitt i veckan - en tre kvart innan mitt värsta fall hitentills? Okej, det lät värre än vad det var men och andra sidan så har jag faktiskt (trots alla åren på hästryggen) inte råkat ut för så mycket. Jag kunde stapla efter Snyggingen så snart jag var på fötter och jag kunde gå ifrån akuten. That's good enough for me.

Som en bekant sade härom kvällen (rätta mig gärna om jag citerar fel): "Om man inte blir transporterad dit i ambulans så bör man inte spendera en minut mer där än vad man måste." Jag kunde inte hålla med mer. Dessvärre så innebär det att det tydligen berättigar somliga att oroa sig lite mer än vad de borde. Jag blir hemma en andra dag och man är bara så uttråkad vid det här laget.

Vad gör man när man är tillräckligt stel och öm för att inse att stallet inte är någon bra idé, alla stickningar är transporterade till Torslanda där både en själv och hästen borde vara, tillsammans med både Matilda och slända? Där rök alla favoritsysselsättningar. Enkelt uttryckt... Jag är uttråkad. Så vad gör man? Jo, vi kör en liten bildvisning av helgens bilder. Sorry, people - ni får helt enkelt stå ut.

I augusti var de där bara små dunbollar. Vad de har växt egentligen. Jack, den mörka unga herren, har bara blivit så fruktansvärt stilig. Tyvärr ingen vi lär behålla iaf. Mor min är lite för fäst vid Sigge.

Nej, nej! Den lilla linslusen har inte alls tagit efter Tufs.

Min första halsduk så där några år försent. Nej, egentligen är det bara nödprovianten som har gömt sig för kameran sedan augusti. Men det var kul att sticka den som min första halsduk borde ha sett ut.

Och med det antar jag att det var allt från mig för denna gången.

Glöm bara inte att ni är unika och värdefulla precis som ni är.

Idioter och potatissäckar

Idioten (tidigare kallad Snyggingen) blev ju inte särskild långvarig på sitt förra stall. Han är hemma igen - med en ny uppsamling hänförande, skräckfyllda och även smått humoristiska historier att berätta för brorsan.

Matte står brevid och fnyser. Hon tycker inte att det är ett dugg kul att börja pendla hela vägen hem igen (trots all buss slash stick tid som det blir). Älsklingen får snart sluta upp att skryta för han ska tillbaka. Kanske inte just det stallet men till torslanda ska han även om hon ska behöva leda honom alla 3 mil ut dit i pannluggen.

Nej, men man letar förtvivlat stall på nytt för när man får abstinnes redan på måndag morgon och längtar hem till älsklingen så ligger man ganska pyrt till. Av någon anledning så har "potatissäcken" (som den döptes till på jobbet) börjat motioneras igen och växer långsamt, men varv på 1100 maskor kanske är precis vad man behöver när man längtar efter sin älskade idiot.

TFN (Tata For Now)

Jag är rädd för att det här är så illa tvunget att bli mitt sista inlägg på ett tag. Oroa er inte; jag har inte gett upp rollen som agent 007 riktigt ännu för än måste världen räddas ifrån sårande attityder gentimot stickerskor, stereotyper som måste krossas och små nystan som måste finnas hem åt. Det är visserligen inget jobb för en stick-befriad....

men skämt och sido... så är det inget snack om saken. Jag har fallit hejdlöst för min blivande häst och ska man se på faktum så får han mig att se ett helt år framåt. Ingen ovisshet och ingen tvekan. Ett helt år, han och jag. I så många år har jag saknat framtid och helt plötsligt ger han mig ett smakprov. Det är något som jag inte har haft de senaste åren.

Därför flyttar vi till en ny ort idag. Jag lämnar datorn bakom mig och tar med mig Snyggingen (med stort S). Det låter väl som ett fair trade?

Det här är däremot inte slutet för Andrum.... utan se det mer som ett andrum. Inget mer av mitt tjat på ett tag ;) Jag kommer i alla fall njuta lite av mitt provsmak, leva livet och bara vara med Snyggingen. Så... det här är absolut inte hejdå utan mer... tillsvidare.

Ta vara på er alla och minns att nu är värdefulla och unika precis som ni är!

Nybliven tant

Det är farligt att släppa lös mig (aka Agent 007 - med rätt att sticka) i en gigantiskt stor loppismarknad med egen hörna för hantverk. Man siktar in på de hörnen man vet är intressanta, försöker undvikas att synas för största möjliga överraskningsmoment eftersom det inte går an och låta nystan och stickor få en chans att fly när de så absolut hör hemma på våran gård.

Så det här blev bytet efter min senaste räd mot Pingstkyrkans loppmarknad;
♥ ett par stickor i trä som självkart var tvunget att teststickas direkt. 8:orna är helt ljuvliga
♥ yttligare en garnkorg som inte borde vara så svår att hitta en plast åt... man kan väl få lov att drömma, eller hur?
♥ en kon vävgarn tror jag som kändes ganska mjuk och får en nästan att undra om inte det är ull... Tja, hör ni på nyheterna om en halv by som står i lågor så var det bara jag som skulle göra ett brännprov.
♥ den stora boken om vävning eftersom jag av någon anledning verkar ha börjat samla på vävböcker trots att jag varken har vävstolen ifråga eller ens plats nog för att skaffa en.
♥ Och så något som fick min lillasyster att brista ut i skratt och gratulera mig till min nya tant-status; en strumpstoppare. Personligen är jag nästan lite stolt. Hur många tjugoåringar vet ens hur de ska identifiera en och hur många av dem äger en? Det är bra att man har en lillasyster som tar ner en på jorden igen.

Så var det knappar med för den delen.. men sjutton vackra knappar för 11 spänn? Vem kan låta bli? Mest fascinerad är jag över vad jag misstänker är de gamla militärknapparna men jag ska nog höra med min morfar först innan jag säger något med säkerhet. Jag kan i varje fall inte låta bli att grunna på vad man skulle kunna använda dem till eftersom det känns som om de kräver något alldeles särskilt för att komma till sin rätt.

Det var allt för den här gången så.. over an' out! ;)

Julstress - i augusti

Måste bara visa hur näpna ällingarna var förra helgen när de spatsera runt i trädgården efter Vilda. Förvånnad att man hann att springa efter kameran i all villervalla (vi höll på att fixa en middagsbjudning vid grillen) men allt går väl om man vill.

Eller... det försöker man intala sig själv i alla fall. För man lyckades nästan skriva klart julklappslistan i morse och insåg - med både fasa och panik - att det är inte lite som ska stickas i år.. och mycket är inte heller små saker.

Det är bara att plocka fram stickor 20 mm och dubbla trådar eskimo. Det är kris och det är dags att sticka.