Sländskyddslagen

Härom dan beklagade jag mig för en bekant, bara det illa nog, men jag försökte vilket fall som helst bolla idéer om vad man skulle kunna göra med den fyrkantiga sländan som helt enkelt bara inte vill sluta wobbla. Trissan sitter snett helt enkelt.

Jag trodde att jag dog när han glatt och käckt klämde ur sig; "Ja, men vi knäcker lite där och limmar lite där så kommer det att bli bra."

Strider inte det emot någon sländskyddslag? Man ska inte utsätta sländor för onödigt lidande?

Självklart så var man ju bara tvungen att demostrera då vad man menande. Jo, den wobblade definitivt. Det var ju oundvikligt... eller något åt det hållet men så illa var det inte.

Smack! Den åkte rätt ner i golvet.

På plussidan så wobblar den lite lika mycket längre. Nackdelen är att trissan sitter såpass löst att jag knappt vågar peta på den, än mindre spinna - utifall den skulle fara i golvet en gång till.

Så för eller senare måste jag knäcka lite där och limma lite där men jag drar mig nog en liten stund till för det.

Spinn on ;)

Ny familjemedlem

Jag undrar lite smått om det här inte är en särdeles blyg liten rävtös för jag tror jag aldrig varit med om något så svår fotograferat. Med undantag av en unga fröken Ellenor förstås. Fast där har vi i alla fall en rad med bilder av hennes nos.

Vixen där emot som trillade ner i brevlådan från Spinnspiration som självklart blev omdöpt till Vixie på nolltid. Och låt mig säga så här; hon är ljuvlig!

Viserligen en liten lättviktare bland sina kamrater men vi har redan blivit goda vänner. Det är skönt. Jag behöver en liten paus ifrån den fyrkantiga sländan som bara vägrar sluta att wobbla. Får jag in en riktigt bra snurr så wobblar den bara lite men annars skulle man kunna tro att man hamnat i en poltergist film som den håller.

Nej, vi kommer inte överrens just nu alls. Vilken tur att Vixie trillade in.

You spin me right round, baby ;)

p.s. Det är silke jag och Vixie jobbar på. "Eire" färgad av Tina på Spinnspiration så klart. Färgerna är mycket finare irl. Morfar tycker om att skämta om att det är sytråd jag spinner.

sakta och trevande

Jag lärde mig något nytt förra helgen när jag satt och tittade upp på avskedsbuketten i halvdunklet. Jag har grymt underskattat liljor i stortsett hela mitt liv. Att jag aldrig har insett hur vackert det är att se en sådan stor och fumlig knopp sakta, trevande och rent av skyggt öppna sig, slå ut och blomma som något vackert och extraordinärt.

Tittar man på blomsterspråk - om det nu intresserar en - så symbolerar den på västerlänskt vis oskuld och skönhet vilket jag kan förstå. På andra sidan klotet så ifrågasätter man med en lilja vad som skulle skilja oss åt.

Trött som man var så blev det inget "bittert singelliv" ute på stan, utan snarare "patetisk längtan" hemma.

Kärlek är:

Längtan efter de man tappat bort.
Saknad av de man förlorat.
Sorg över de som inte längre finns kvar.

Att älska är bryta sig i småbitar. Att låta bitarna blåsa utom räckhåll av sorgen. De tillhör inte dig längre.

Kärlek är svart, så långt ifrån en lilja man kan komma.

Glad Alla Hjärtans Dag så här i efterskott.
Håll era nära och kära tätt inpå.

Åt skogen

Ni vet sådana där dagar när inget funkar? Det var en sådan dag igår när jag beslöt mig för att trösta mig med att lägga upp ett par "Drooping Elm" strumpor.

Jag har inga som helst planer på att visa eländet. Mest eftersom jag körde fast redan på uppläggningen. Osynlig uppläggning in my ass! Jag gör precis som de beskriver ur man lägger upp det, det ser rätt ut... ibland men det känns verkligen inte rätt. Något blir fel.

Så.. jag funderar på om det inte går att lägga upp sexton vanliga maskor i stället och sy ihop eländet eller vore det diskvaliserande fusk? Det kanske är bäst att rådfråga Zimmerman innan jag gör något mer.

So... please, do stay out of trouble ;)

Vintermys-igt

Det här är utan tvekan mitt favorit ställe just nu. Här kan jag sitta och titta ut på snön medan jag stickar på min självklart nog vita candle flame och fundera på när jag egentligen skulle använda den. Vitt är inte direkt min färg. Men som man säger...

... nöden har ingen lag ...

Det är minus grader ute och av någon anledning så brukar jag inte sticka mycket halsdukar. Det kanske är dags att bryta trenden och bära något glatt och ljuset.

Eller så är vi lite smarta och försöker pracka på någon annan den så vi kan sticka en ny i en färg vi faktiskt skulle använda, typ svart.

Film just nu; BBCs verion av Stolthet och fördom. Tanten i mig lockas fram av det kalla vädret och vill bara mysa.

Minns att du är
värdefull och unik
just som du är ;)

Bunnies!

Ännu mera kaniner! Tyvärr, gott folk men jag trivs ypperligt väl med dessa små gnagare och trots välspridda ryckten om att de skulle vara inneslutna och tystlåtna så är det sällan fallet. De är sällskapliga, pratsamma och ofta livliga. Vi brukar komma rätt väl överrens.

Bella & Sally (bilden) fick jag i sommras av en bekant och efter lite övertalning så flyttade dessa två hypade mullvadarna hem till oss. Ett syskon par. Det känns sällan så för de skiljer sig verkligen så åt.

Isabella, den lilla mörkare kaninen till höger har så mycket energi i kroppen och kan sällan stå stilla än mindre ligga stilla och gosa mer än 30 sekunder åt gången. Mycket tvärt emot sin syster Sally som värderar myspys och små läckerbitar över det mesta. Det är verkligen som att se två sidor av samma mynt - bortsett från att den ena sidan råkar vara lite trindare än vad hon borde.

Själv har jag förstås ingen aning om vad det beror på. Host!

Säga vad man vill om dessa småttingar men de gör livet så mycket roligare - om man tar sig tid att lyssna och pejla in dem. En sak är i varje fall säkert. Vi måste bomma igen kylskåpet så inte Bella lyckas krypa under där mer. Det känns inte särskilt tryggt med henne så nära så många sladdar.

Det borde vara ganska tryggt att säga att Sally tordes kunna bli en riktigt bra stickpolare =)