söndag 21 februari 2010

sakta och trevande

Jag lärde mig något nytt förra helgen när jag satt och tittade upp på avskedsbuketten i halvdunklet. Jag har grymt underskattat liljor i stortsett hela mitt liv. Att jag aldrig har insett hur vackert det är att se en sådan stor och fumlig knopp sakta, trevande och rent av skyggt öppna sig, slå ut och blomma som något vackert och extraordinärt.

Tittar man på blomsterspråk - om det nu intresserar en - så symbolerar den på västerlänskt vis oskuld och skönhet vilket jag kan förstå. På andra sidan klotet så ifrågasätter man med en lilja vad som skulle skilja oss åt.

Trött som man var så blev det inget "bittert singelliv" ute på stan, utan snarare "patetisk längtan" hemma.

Kärlek är:

Längtan efter de man tappat bort.
Saknad av de man förlorat.
Sorg över de som inte längre finns kvar.

Att älska är bryta sig i småbitar. Att låta bitarna blåsa utom räckhåll av sorgen. De tillhör inte dig längre.

Kärlek är svart, så långt ifrån en lilja man kan komma.


Glad Alla Hjärtans Dag så här i efterskott.
Håll era nära och kära tätt inpå.

Inga kommentarer: