Mission - KIP

Efter att ha läst om hur en tös har blivit utkastad från krogen för att hon satt och sticka så har man ganska upprört funderat igenom det hela. Det är inte första gången något sådant här når mina öron och det är lika oroväckande varje gång.

Personligen så skulle jag vilja tro att det är golfarnas senaste steg i deras plan att ta över jorden.

Men jag kan förstå att alla inte riktigt håller med mig i den konsperationsteorin. Oavsett så ser jag bara en enda lösning på det hela. Det här måste undersökas.

Det är dags att ta upp livet som agent 007 (med rätt att sticka) på nytt.

Så helt plötsligt är det inte bara favorit baren som ligger under luppen utan större delen av Göteborgs uteställen. Har ni några tips på ställen ni vill besöka men inte är riktigt säkra på om ni vågar ta med den lilla spetssjalen in the makeing (vem vet hur mycket den lilla stackaren kan ta) eller om tröjan skricker efter lite för mycket uppmärksamghet så hör av er.

Tillsvidare;
Kom ihåg att du är unik och värdefull - precis som du är.

p.s. Potatissäcken börjar närma sig slutet. Jag har börjat sticka på den sinnesdövande kanten och hade formodligen hoppat runt som en liten hattifnatt i stormväder (rättelse; som en hemul bland hattifnattar i stormväder) om det inte vore för att jag befinner mig på biblioteket. Hysssss!

Partypinglans hypoteser

Egentligen hade jag tänkt att jag för första gången skulle presentera potatissäcken för er idag men på grund av ett litet men ytterst litet men irriterande misstag så har jag blivit set-back ett par varv. 1112 maskor långa varv! Som jag ska repa upp först innan jag ens kan laga tråden och maska vidare.

Säga vad man vill om knit-pro's uppfinningsrikedom men det är lite frusterande när stickorna skruvas upp och man måste skruva om. Något som händer ungefär vart tionde varv eller något. Den här gången lyckades jag skruva fast en tidigare maskbåge, typ tre varv ner. Fiffigt Mika!

Så istället för att vara en duktig tös och träget envisas med att klara av den monsterösa pi-sjalen så beslöt man sig för att bara vara en normal brud som chillar livet lite granna och njuter av att sitta med en av de skönaste brudarna hon vet för att bara spana in killar och tjöta i ren allmänhet (speciellt med tanke på att Stickys utbud på föregående punkt är nästan sorgligt) över en öl, mojito eller en cola helt enkelt.

Vad har detta för sensmoral? Vad har jag lärt mig av den här veckan egentligen?

• Till att börja med så måste man definitivt beställa rätt drink av rätt bartender. Helst vid rätt tillfälle. Där är det mycket som ska klaffa.
• En del killar är dessutom hopplösa. Snackade de skit för fem minuter sedan så lär de inte bättra sig innom de fem nästa. Det finns bättre sätt att spendera tiden.
• Allt blir mycket roligare om man umgås med rätt sällskap och räcker inte det så är det bara att plocka fram kameran.
• J har fruktansvärt hårda nypor.

Med alla dessa nya insikter och lärdomar så börjar jag genast börja fundera över teser och teorier som borde utforskas. Så till nästa vecka så ska jag ta reda på var de drar gränsen för vilka de släpper in. Räcker det med strumpstickerskan i gardroben för att portas eller krävs det psykot med spinnrocken? Oavsett så tror jag att Potatissäcken ska få se lite mer av livet.

Rock on ;)

Ur tristessen...

Får jag presentera Snyggingen - och anledningen till att jag är hemma fortfarande på en tisdag mitt i veckan - en tre kvart innan mitt värsta fall hitentills? Okej, det lät värre än vad det var men och andra sidan så har jag faktiskt (trots alla åren på hästryggen) inte råkat ut för så mycket. Jag kunde stapla efter Snyggingen så snart jag var på fötter och jag kunde gå ifrån akuten. That's good enough for me.

Som en bekant sade härom kvällen (rätta mig gärna om jag citerar fel): "Om man inte blir transporterad dit i ambulans så bör man inte spendera en minut mer där än vad man måste." Jag kunde inte hålla med mer. Dessvärre så innebär det att det tydligen berättigar somliga att oroa sig lite mer än vad de borde. Jag blir hemma en andra dag och man är bara så uttråkad vid det här laget.

Vad gör man när man är tillräckligt stel och öm för att inse att stallet inte är någon bra idé, alla stickningar är transporterade till Torslanda där både en själv och hästen borde vara, tillsammans med både Matilda och slända? Där rök alla favoritsysselsättningar. Enkelt uttryckt... Jag är uttråkad. Så vad gör man? Jo, vi kör en liten bildvisning av helgens bilder. Sorry, people - ni får helt enkelt stå ut.

I augusti var de där bara små dunbollar. Vad de har växt egentligen. Jack, den mörka unga herren, har bara blivit så fruktansvärt stilig. Tyvärr ingen vi lär behålla iaf. Mor min är lite för fäst vid Sigge.

Nej, nej! Den lilla linslusen har inte alls tagit efter Tufs.

Min första halsduk så där några år försent. Nej, egentligen är det bara nödprovianten som har gömt sig för kameran sedan augusti. Men det var kul att sticka den som min första halsduk borde ha sett ut.

Och med det antar jag att det var allt från mig för denna gången.

Glöm bara inte att ni är unika och värdefulla precis som ni är.