Ur tristessen...

Får jag presentera Snyggingen - och anledningen till att jag är hemma fortfarande på en tisdag mitt i veckan - en tre kvart innan mitt värsta fall hitentills? Okej, det lät värre än vad det var men och andra sidan så har jag faktiskt (trots alla åren på hästryggen) inte råkat ut för så mycket. Jag kunde stapla efter Snyggingen så snart jag var på fötter och jag kunde gå ifrån akuten. That's good enough for me.

Som en bekant sade härom kvällen (rätta mig gärna om jag citerar fel): "Om man inte blir transporterad dit i ambulans så bör man inte spendera en minut mer där än vad man måste." Jag kunde inte hålla med mer. Dessvärre så innebär det att det tydligen berättigar somliga att oroa sig lite mer än vad de borde. Jag blir hemma en andra dag och man är bara så uttråkad vid det här laget.

Vad gör man när man är tillräckligt stel och öm för att inse att stallet inte är någon bra idé, alla stickningar är transporterade till Torslanda där både en själv och hästen borde vara, tillsammans med både Matilda och slända? Där rök alla favoritsysselsättningar. Enkelt uttryckt... Jag är uttråkad. Så vad gör man? Jo, vi kör en liten bildvisning av helgens bilder. Sorry, people - ni får helt enkelt stå ut.

I augusti var de där bara små dunbollar. Vad de har växt egentligen. Jack, den mörka unga herren, har bara blivit så fruktansvärt stilig. Tyvärr ingen vi lär behålla iaf. Mor min är lite för fäst vid Sigge.

Nej, nej! Den lilla linslusen har inte alls tagit efter Tufs.

Min första halsduk så där några år försent. Nej, egentligen är det bara nödprovianten som har gömt sig för kameran sedan augusti. Men det var kul att sticka den som min första halsduk borde ha sett ut.

Och med det antar jag att det var allt från mig för denna gången.

Glöm bara inte att ni är unika och värdefulla precis som ni är.