TFN (Tata For Now)

Jag är rädd för att det här är så illa tvunget att bli mitt sista inlägg på ett tag. Oroa er inte; jag har inte gett upp rollen som agent 007 riktigt ännu för än måste världen räddas ifrån sårande attityder gentimot stickerskor, stereotyper som måste krossas och små nystan som måste finnas hem åt. Det är visserligen inget jobb för en stick-befriad....

men skämt och sido... så är det inget snack om saken. Jag har fallit hejdlöst för min blivande häst och ska man se på faktum så får han mig att se ett helt år framåt. Ingen ovisshet och ingen tvekan. Ett helt år, han och jag. I så många år har jag saknat framtid och helt plötsligt ger han mig ett smakprov. Det är något som jag inte har haft de senaste åren.

Därför flyttar vi till en ny ort idag. Jag lämnar datorn bakom mig och tar med mig Snyggingen (med stort S). Det låter väl som ett fair trade?

Det här är däremot inte slutet för Andrum.... utan se det mer som ett andrum. Inget mer av mitt tjat på ett tag ;) Jag kommer i alla fall njuta lite av mitt provsmak, leva livet och bara vara med Snyggingen. Så... det här är absolut inte hejdå utan mer... tillsvidare.

Ta vara på er alla och minns att nu är värdefulla och unika precis som ni är!

Nybliven tant

Det är farligt att släppa lös mig (aka Agent 007 - med rätt att sticka) i en gigantiskt stor loppismarknad med egen hörna för hantverk. Man siktar in på de hörnen man vet är intressanta, försöker undvikas att synas för största möjliga överraskningsmoment eftersom det inte går an och låta nystan och stickor få en chans att fly när de så absolut hör hemma på våran gård.

Så det här blev bytet efter min senaste räd mot Pingstkyrkans loppmarknad;
♥ ett par stickor i trä som självkart var tvunget att teststickas direkt. 8:orna är helt ljuvliga
♥ yttligare en garnkorg som inte borde vara så svår att hitta en plast åt... man kan väl få lov att drömma, eller hur?
♥ en kon vävgarn tror jag som kändes ganska mjuk och får en nästan att undra om inte det är ull... Tja, hör ni på nyheterna om en halv by som står i lågor så var det bara jag som skulle göra ett brännprov.
♥ den stora boken om vävning eftersom jag av någon anledning verkar ha börjat samla på vävböcker trots att jag varken har vävstolen ifråga eller ens plats nog för att skaffa en.
♥ Och så något som fick min lillasyster att brista ut i skratt och gratulera mig till min nya tant-status; en strumpstoppare. Personligen är jag nästan lite stolt. Hur många tjugoåringar vet ens hur de ska identifiera en och hur många av dem äger en? Det är bra att man har en lillasyster som tar ner en på jorden igen.

Så var det knappar med för den delen.. men sjutton vackra knappar för 11 spänn? Vem kan låta bli? Mest fascinerad är jag över vad jag misstänker är de gamla militärknapparna men jag ska nog höra med min morfar först innan jag säger något med säkerhet. Jag kan i varje fall inte låta bli att grunna på vad man skulle kunna använda dem till eftersom det känns som om de kräver något alldeles särskilt för att komma till sin rätt.

Det var allt för den här gången så.. over an' out! ;)

Julstress - i augusti

Måste bara visa hur näpna ällingarna var förra helgen när de spatsera runt i trädgården efter Vilda. Förvånnad att man hann att springa efter kameran i all villervalla (vi höll på att fixa en middagsbjudning vid grillen) men allt går väl om man vill.

Eller... det försöker man intala sig själv i alla fall. För man lyckades nästan skriva klart julklappslistan i morse och insåg - med både fasa och panik - att det är inte lite som ska stickas i år.. och mycket är inte heller små saker.

Det är bara att plocka fram stickor 20 mm och dubbla trådar eskimo. Det är kris och det är dags att sticka.

Desperat stickerska

Någon som minns den hära? I ett ögonblick av högmod så tänkte man att man inte alls behöver skriva ner hur man gjorde tummen. Jag skulle komma ihåg. Det var ju inte alls svårt. Går inte att poängtera hur dumt det var. Nu sitter man här med ett par rosa i samma mönster upp till tummen och funderar hur man gjorde.

Än värre.. jag hittar inte orginalet. Sitter och försöker att räkna på bilden utan något vettigt resultat.

Värst av allt; jag har en deadline!

Någon som har förbarmande nog att försöka hjälpa mig?

Yrrar vidare

It's all awsomely! Snyggingen (med stort S) blev nedsövd, uppväckt och förlorade sin "manlighet" idag. Just nu står han i boxen och ser fortfarande lite halvgroggy ut. Själv verkar man sitta fast här en liten stund till. Lilla energiknippet Ellenor sitter i famnen och spinner nog för en hel garnfabrik.

Han har fått doktorns ordinationer och kan flytta med mig snart. Får förvarna redan här om att bloggen kan behöva få lov att ta en paus då på grund av datorbrist.

Timmy ska skrittas snart men mellan varven så stickar man så klart på födelsedagsprestenten, iväntan på att man kan lägga vantarna på kameran. Inte för att visa stickningen, fullt så dumdristig är jag inte men jag har helt underbara bilder på ällingarna som jag bara måste visa.

Men.. tillsvidare så får nu ta väl vara på er!

Party!

Här hemma händer något stort, i varje fall för mig. Vi.. okej då.. jag har bjudit hem ett gäng vänner och bekanta för att fira. Jag hade gärna visat hur långt jag kommit på min undanlagda nödproviant - en av de få nystan Ellenor inte har kommit åt att rulla ut över halva huset eller trassla in i fjädrarna i soffan.

Men kameran ligger i väskan framtills kvällen och det är tusen och en saker att göra fram tills dess, och jag misstänker att det inte har mognat tillräckigt många björnbär så sylt måste införskaffas och äpplemos ska kokas till den självklara desserten.

Ingen idé att tråka ut er med alla detaljer men det känns underbart! För första gången på år så känns det som om att jag är fullt kapabel till att hantera en födelsedagsfest och funkar det inte den här gången... Då försöker vi bara nästa år igen ;)

Bara ett varv till

"Tankar man fått under de sista veckorna"
eller
"Livets mysterier och självklarheter"

-
♥ Det grubblas grått och tjafsas både högt och lågt om en försvunnen båt när vi västtrafik-resenärer får handskas med försvunna bussar både till höger och vänster i tysthet. Det kan knappast bero på att vi är i minoritet. Jag rycker lite på axlarna åt det hela för trots allt så innebär det dessto fler varv för mig. En försvunnen buss verkar som en mer godtag ursäkt än "förlåt, men jag skulle bara sticka ett varv till".

♥ Vi är i slutet på augusti och det är dags att börja sticka julklappar - åt de som i varje fall skulle tänka sig att plocka fram objektet i fråga åtminstonde en gång om året för att glädja mig hellre än att bränna mössan. Fast det är väl kanske inte så mycket val med tanke på hur svårt det är att tussa eld på ull (för inte tala om hur illa det doftar) - och jag häpnar över att det ens är tvunget för att ens hinna och särskilt då är man inte ens klar med höstens skörd av födelsedagspresenter.

♥ Hur kommer det sig då att när man för en gångs skull har tagit sig i kragen, bockat av stickning efter stickning med precisionen av människor med pedant-syndromet och sitter med högar av fria stickor som bara vädjar om att komma i bruk, drivor av garnnystan som tigger och ber om att bli uppstickade innan Ellenor kommer åt dem (läs föregående inlägg) så blir man fullständigt förlamad av all chokartad frihet och kommer inte alls på vad man vill göra?

♥ Och när man väl lyckats hitta den där listan på presenter och klappar som måste stickas klart före deadline (som självklart låg under tre tidningar ifrån Simply Knitting, två EZ-böcker, ett broderi och tre nystan) så var deadline passerad för tre veckor sedan.

♥ Tack och lov att man så sällan ser samma personer hela tiden då, eller ens regelbundet. Det ger - förhoppningsvis - yttligare en två veckors lucka innan man ser deadlinen ifråga igen och kanske finns där en liten möjlighet att bli klar i tid i alla fall. Om det nu inte var så att man har att välja mellan det att fara land och rike runt för att se den eller den kotten som man inte sett sedan... eller försöka förbereda för helgens event, så är det ju så klart både kusiner och morföräldrar som ska ha middag, ett jobb som ska skötas och så pushar inte mor sig själv heller.

För inte tala om alla andra deadlines som behöver bli klara. Hur lång tror ni att det tog mrs Weasly att hitta sina självstickande stickor?

Nej, tack och lov för Västtrafik som verkar fullkomligt villig att låta sina resenärer vänta i två timmar på nästa buss i hopp om att bussen som skulle ha gått först skulle råka dyka upp lite så där spontant. Det finns ingen annan plats som landet.

Jag rycker åter på axlarna och ser fram emot "bara" ett varv till i väntan.

Minns att du är
värdefull och unik
just som du är ;)