"It's a dangerous business, going out your door. You step onto the road, and if you don't keep your feet, there's no telling where you might be swept off to." sade en viss herr Bilbo Baggings och trodde jag inte honom då så gör jag det i alla fall nu. Jag minns fortfarande de båda flickorna som blev påkörda vid infarten till Tofta, jag hoppas verkligen att de har blivit bra igen.Här i veckan så lade de ett lager tjära och grus över våran fina asfalt och självklart så blev min kära mor riktigt upprörd, ringde till vägvärket och klagade, skrev en insändare till GP (som faktiskt blev pulicerad i onsdags) och gick på om olycksrisken och skrotad noll vision. När jag var yngre skulle det inte bekomma mig mer än mors dåliga humör som sprider sig över huset. Nu har jag nog sett för mycket. Vem kan liksom ha undgått familjen Bladhs tragedi för några år sedan om man bodde i våran trakt. Älsta sonen gick dessutom i min klass.
Jag tror det blir än mer läskigt när det sker någon man känner eller när det händer runt om knuten. Idag när jag var ute med Flayan, min kära mors sto så kom vi inte särskilt långt innan jag fick se tre personer som stod vid busshålplatsen och glodde på något. Det visade sig vara en äldre man som hade snubblat när han hade klivit av bussen, när jag frågade. Jag vet fortfarande inte ens om han andades. Eftersom man inte kan stå stilla med Flayan för länge innan hon blir alldeles tossig så fortsatte jag med deras intygningar om att de bara väntade på ambulansen.
Vi hann faktiskt inte så långt innan ambulansen kom, utan ljus eller sirener. Kan ni tro det? Det första jag tänkte efter att ha känt en viss lättnad över att han skulle få hjälp var att det var ju tacksamt eftersom Flayan nog skulle fara i taket annars. Det var först efter det som man insåg att det knappast kunde vara bra. Till och med när en söt liten dam svimmade på avenyn så hade de på blåljusen och nu stod de över det helt? Han låg ju orörlig...
Det här känns som ett riktigt, riktigt illavarsland omen. Jag tror inte det här är över än. Så ikväll ska jag tända ett ljus, be en bön för hans själ och försöka komma på ett sätt att våga kliva på en buss igen. Jag hoppas fortfarande att det ska vara som Mor min tror; att det inte var någon fara med honom.
Ett par bilder blev det ändå på Focus innan batterierna tog slut.
5 kommentarer:
Jag hoppas att du har fel, och att det visst är över. Att det inte har hänt fler tråkigheter.
Precis när jag lagt sista handen vid paketet till dig kom posten... TACK!
TACK!
TACK!
Visst var det otäckt med pojken Bladh o ändå är inga nya kommunala cykelvägar mm inom räckhåll. Förskräckligt!! I fredags var jag ungefär 1 cm från att köra på en cyklande dam vid Mimers hus (jag satt naturligtvis i min bil) - det var så hemskt, jag bad tusen ggr om ursäkt o sen åkte jag hem o grät. Olyckor är hemskt!! Var rädd om dig!
hej igen Mikaela!
Naturligtvis hjälper jag dig m sockmönstret - älskar det mönstret. Du kan maila mig på bjorberg@comhem.se så ska jag försöka förklara.
Det är så läskigt med den ökande trafiken (alla fordon). Här i Stckholm är det lika stor risk att bli nermejad av en bilist som cyklist (de väjer inte för något och kör i 1000 knyck) i innerstaden (cyklisterna har "egna" filer mellan bilisterna och trottoarerna, så man måste korsa cyklisternas väg då man ska över en gata).
Vårt lokala "tuffa-tonårs-kill-gäng" som ser till att närpolisen får jobba hårt, visade sin bättre sida för någon vecka sedan, då de snabbt ingrep då en äldre man (sjuk eller berusad) föll ihop på tunnelbaneperongen och slog i huvudet med en duns. Kanske finns det hopp... Hoppas att det gick bra med mannen du såg.
Kvinnan som har garnäffären i focus är mamma till en vi hyrt hus av på Björkö hela juli. Kanske ses på Botaniska
Carina P:s mamma
Skicka en kommentar