Ullkorg

Icke sa nicke! Här blev det ändrat i planneringen. Jag kände mig bara så tvungen att visa min nya fina korg som mor och syster kom hem med igår ifrån Pingstkyrkans loppmarknad. Äntligen har man en "särskild" plats för topsbanden tills de har blivit uppspunna vilket lustigt nog verkar ha börjat ta längre tid. Än så länge skyller jag det på att jag är borta så mycket. Får nog komma på en ny ursäkt vad det lider.

Sista av den bedrövligt ojämnt spunna shettlands ullen är upptvinnad och jag lär mig gilla welshen allt mer nu när den slutat klibba, men mer om det senare. Jag ska fortsätta spinna lite på min slända och beundra min fina nygamla korg. 15 spänn, kan ni tro det?

Vill bara tillägga att jag hoppas att ni fick den där härligt myskvällen igår (eller hur ni nu planerade den). Själv är jag fullkomligt salig. Syrran bakade tårta i år igen och vi satt alla och tittade på zombie-filmer tillsammans. Kan det bli bättre? =)

Nödtjack för alla eventualliteter

Tack vare Tina så har jag äntligen fått tag på en ny krok till min slända och den har fått plira på rätt bra efter att komp. limmet har fått torka.

Black welsh är det som ligger i korgen just nu och jag kan väl inte påstå att jag är speciellt övertygad ännu. Lite strävt även om färgen är ljuvlig. Sedan så är det lite smånoppor i som säkert är toppen om man vill spinna lite mer struktur eller effekt men som jag inte känner för i ögonblicket. Men mest av allt så sitter jag och funderar på hur jag bäst gör rent min slända sedan, för ullen är lite fet och det klibbar lite obehagligt i händerna efter en stund. Det blir många pauser för att tvätta händerna.

Den röda "lattemuggen" är något som M. hittade i en presentbutik och jag bara var tvungen att skaffa också för att den rent allmänt var så hysteriskt rolig. Kort sagt är det ett nybörjar-kitt för små barn som vill lära sig sticka halsdukar i färgerna rött eller rosa (endast) med billigt, halvcreapy acryl garn, sånt man får rysningar av att bara tänka på. Som sagt, jag köpte den bara för att det var en sådan härlig gag-grej. Något man kan ge bort till en annan stickare eller...

eller... spara som en last resort, failback, kort sagt - nöd proviant. Och helt plötsligt var det inte alls så roligt längre. Det är bara att inse, jag är en djupt inarbetad garnoman och jag har precis skaffat mitt nödtjack. Strunt samma om det är dålig skit. Man vet aldrig.

Därför är det väl helt klart bäst att spinna vidare och hoppas att det inte slår ner någon komet som har ihjäl all världens får (och skulle det hända så är jag väl förberedd med tre säckar ull på vinden).

Nästa gång så lär jag ta upp hur man röjer undan lik och tystar en spinnrock (för du har rätt Martina, vi kan ju inte låta henne snacka brevid mun x'D) men framtills dess så får jag väl påminna er lite vänligt om att ni är unika och värdefulla precis som ni är. Låt ingen ta det ifrån dig!

Smärtsam lycka

Man tror sällan att man ska säga det här. Har ont precis överallt. Riktig värk. Men det är sak samma för jag mår så fruktansvärt bra, trots att jag har huggit shettlandsullen i ryggen. Jag älskar livet i ögonblicket och mycket är nog Timmys förtjänst. Det gör ont men det är det värt!

Hinner inte mer utan måste ut och flaxa igen ;)

Att gömma liket i gardroben

Just nu känns det svårt att sitta vid Matilda för jag kan inte sluta grunna över vad jag tänkte på när jag spann upp ett hekto moorit shettlandsull ifrån Spinnspiration. Shettlandsull är något av en genuin förälskelse. Det är lätt att spinna, tåligt men samtidigt ljuvligt mjukt och jag ser mängder med användingsområden varje gång jag spinner det.

Så det är definitivt inte ullen det är fel på. Utan snarare att jag måste stanna upp varannan meter för att justera utvinng, dragfastighet och alla andra fina ord man nu kan slänga ur sig, för att få det något sånär balanserat. Det är bra att det bara är jag och mor hemma för det inte långt ifrån att svordommarna slår som spön i backen.

Problemet är att jag faktiskt vet vad som kör ihop sig. Jag tycker bara inte om att försöka fixa ihop resultatet av en massa småsnuttar spunna lite då och då med en veckas mellanrum så det har väl bara varit ganska självklart att jag har vandrat iväg i tankarna till olika ställen varje gång. Var jag inte i något meditations-stadie då så är jag definitivt inte i något zen-mood nu. Allra helst skulle jag bara vilja tvinna upp det lite manhaftigt, härva upp det och gräva ner det djupt nere i skogen där ingen lär hitta det förrens om tio år och ingen kan avgöra vem som är skyldig till det brottet. "Jag svär, jag gjorde det inte!" Tror ni att det skulle kunna funka?

Jag vet bara att det är min stolthet som håller mig tillbaka just nu.

Glöm bara inte att du är en unik och värdefull person precis som du är. Låt ingen ta det ifrån dig.