Att gömma liket i gardroben

Just nu känns det svårt att sitta vid Matilda för jag kan inte sluta grunna över vad jag tänkte på när jag spann upp ett hekto moorit shettlandsull ifrån Spinnspiration. Shettlandsull är något av en genuin förälskelse. Det är lätt att spinna, tåligt men samtidigt ljuvligt mjukt och jag ser mängder med användingsområden varje gång jag spinner det.

Så det är definitivt inte ullen det är fel på. Utan snarare att jag måste stanna upp varannan meter för att justera utvinng, dragfastighet och alla andra fina ord man nu kan slänga ur sig, för att få det något sånär balanserat. Det är bra att det bara är jag och mor hemma för det inte långt ifrån att svordommarna slår som spön i backen.

Problemet är att jag faktiskt vet vad som kör ihop sig. Jag tycker bara inte om att försöka fixa ihop resultatet av en massa småsnuttar spunna lite då och då med en veckas mellanrum så det har väl bara varit ganska självklart att jag har vandrat iväg i tankarna till olika ställen varje gång. Var jag inte i något meditations-stadie då så är jag definitivt inte i något zen-mood nu. Allra helst skulle jag bara vilja tvinna upp det lite manhaftigt, härva upp det och gräva ner det djupt nere i skogen där ingen lär hitta det förrens om tio år och ingen kan avgöra vem som är skyldig till det brottet. "Jag svär, jag gjorde det inte!" Tror ni att det skulle kunna funka?

Jag vet bara att det är min stolthet som håller mig tillbaka just nu.

Glöm bara inte att du är en unik och värdefull person precis som du är. Låt ingen ta det ifrån dig.