Brist i restgarnslagret

Trots mina vanliga farhågor om hur allt kommer går käpprätt åt skogen eller som ett störtande flygplan, så flöt ändå spiningen på ganska fint. Det blev väl knappast perfekt men färgerna blev bara för vackra. Jag älskar bara det partiet där det vita blandade sig så där lite halvdant med det ljusare bruna och allt ser ut som kanelsocker. Dundermysigt.

Dessvärre visade det sig, som vanligt, att min navajo tvinning blev överspunnen. Tacksamt nog inte riktigt lika mycket som sist jag försökte spinna på det sättet. Övning ger färdighet antar jag. Det är vilket som inte riktigt dags att ge upp än. Det kommer nog så småning om.

När man hör lillsyrran i tid och otid försöka jämnföra ett köpt nystan med någon av mina härvor så glömmer i varje fall jag ganska lätt att jag faktiskt inte har spunnit så jätte länge och att ibland kanske ribban inte ska sitta så högt upp. Måste väl vara ganska klokt från lilla mig som brottas med prestations ångest och verkligen inte pallar bedömningar. Eller kanske helt åt helskotta fel. Hur som helst får jag nog försöka sträcka ut garnet lite eller nått.

Helt otroligt nog har jag faktiskt börjat få leta efter restgarner till monster-filten. Vad jag har kommer knappast räcka ens genom halva House. Kanske någon kan tänka sig att byta lite av sina restgarner mot någon av mina ullhärvor. Moster Marita kanske. Får nog nästan ringa och fråga. Det löser sig säkert på något sätt. I värsta fall så får man väl bara försöka dryga ut med lite udda nystan och härvor som jag egentligen inte har några planer för även om det känns minst sagt tråkigt.

Jag kom på när jag läste Ulrichas kommentar (jag måste bara få se sedan hur den där scarfen blir sedan) att jag nog aldrig visat mer än någon liten detalj av Matilda. Det är väl nästan på tiden att hon offentliggörs. Synd bara att vädret varit så trist idag så alla färger och allting är verkligen helt off men förhoppningsvis kan man gissa sig till vad det förestället.