Nedärvd galenskap?

Så har jag gjort det. Jag har skaffat mig en spinnrock, igen. Maja, som hon snabbt blev döpt till blir således min tredje (femte om man räknar med de små prydnasrockarna) spinrock och med tanke på att jag inte har plats för någon av dem så måste någon säljas. Det får bli nummer två eller Elvira som hon blev döpt till. Det är bara inse. Har jag inte restaurerat henne än så lär jag nog inte göra det inom någon snar framtid heller.

För säkert femtioelfte gången så är det nog bara att konstatera att jag är komplett galen och förmodligen så är det något som går i familjen med tanke på att övriga familjen nog har petat mer för det här köpet än jag.

Fast.. ska en soffa hämtas från en second hand affär ute på Hönö så åker gärna spendarbyxorna på och en hel del annat fyndades också. Stickor och virknålar självklart (trots att jag inte virkar särskilt mycket) allt till den ynka summan tjugofem kronor, tre Steven King böcker jag inte läst än som morfar min tyckte att de mer eller mindre skänkte bort och en ny garnvinda som tack och lov fungerar till skillnad från min andra.

Mor min gjorde fler fynd hon med.. så kanske är vi galna allihopa men brukar man inte också säga att skillnaden mellan galenskap och brilljans är hårfin? Jag är i alla fall glad - sinnesrubbad eller ej - över mina fynd. Second hand äger helt enkelt om man ska uttrycka det hela frankt.

Så är det någon som är intresserad av en riktigt söt och näpen spinnrock (Elvira, se bilden ;)) så är det bara att hojta till och om inte annat så får ni ta väl vara om er. Glöm bara inte att du är en unik och underbar människa precis som du är. Låt ingen ta det ifrån dig.

Sent ute.. igen

Aj aj vad jag slarvar. Det ser ut att vara på tok för länge sedan jag skrev något här. Känns riktigt vårdslöst av mig inte har stickorna varit helt stilla även om det har varit mycket annat. Till exempel har jag fått en deltidspraktik på lagom cykelavstånd som jag bara älskar. Nej, jag kan förmodligen inte sluta tjata om det stället trots att jag bara varit där en vecka men att komma hem trött men belåten över den insats man gjort... det är lite nytt för mig hur knäppt det än låter, att "bara" vara positiv i stället för hysteriskt eller nästan maniskt uppåt.

Fast det är väl inte alls vad den här bloggen var till för. Stickorna verkar fullt upptagna i alla fall. Just nu så har jag påbörjat eller har på stickorna:
• En ny disktrasa
• En smal, lång scarf
• En socka med falska flätor (tänkt som jobbstickning för raster)
• Och så växer sommarponchon långsamt men stadigt.

Två disktrasor har jag också lyckats maska av och ett par sjalar (en restgarnssjal och en ullsjal som jag nästan har spunnit upp själv. I. du känner kanske igen den lilla lila tråden?), var av en av de sjalarna hade jag tänkt att behålla själv. Den andra vet jag inte alls vad jag ska göra med ännu.

Fast det gör inte så mycket. Min lillasyster har köpt sig sina första stickor, 3 mm bambu och i morgon ska vi in och shoppa garn. Eller.. hon ska shoppa garn och jag ska försöka hålla mig i skinnet med tanke på hur mycket ull jag fortfarande har som fortfarande ligger och sammlar damm i väntan på att bli uppspunnet. Jag njuter bara av en syster som äntligen känner att hon har tid nog för att hålla mig och ett par stickor sällskap samtidigt.

Jag önskar i alla fall en fortsatt härlig sommar så får vi se om jag lyckas knattra in något mer senare. Ta väl vara på er och kom ihåg att ni är helt underbara precis som ni är.

De sexiga tigertofflorna ;)

Ajajaj! Jag ser att det är nästan tre veckor sedan jag uppdaterade här senaste. Men nu var man tillbaka, sprudlande, frisk och kry (hoppas jag i varje fall - peppar peppar ta i trä -). Uppriktig så har jag väl inte avslutat så mycket när det kommer till stickningar. Jag stickar på en poncho i ett tunt bomullsgarn där de rekommenderade virknål 1.25-1-5. Riktigt så tunna stickor har jag inte valt, tack och lov för det, men 3.5 är nog så mosträvigt det med och så där halvvägs in så kom jag på att pärlor vore riktigt fint.


Sagt och gjort.. jag drog upp vad som måste ha varit ett par kilometer garn minst* för att trä på ett gäng pärlor, flytta dem tillbaka och nysta upp alltihopa igen. Inte lite som man skulle kunna bespara sig om man tänkte lite före men och andra sidan så hade jag ju bestämt mig för något enkelt. Synd bara att jag inte hade räknat in tristessen i det hela.

Jag tänkte bara visa vilka heta ben jag har x'D Nej, men skämt och sido så visade sig att det där med strumpor.. det var inte alls så svårt att sticka som jag hade väntat mig. Tvärt om visade sig de där falska strumporna vara riktigt mysiga att sticka. Med lite hjälp från Bohusstickan där över hälen (tusen tack:D) så blev de klara. Dessvärre så hann jag inte ens börja med att leka riktigt med kameran innan den lade sig ner och dog. Gissa vem som kände sig inte lite förorättad. Tyvärr är det nog så att jag i rena förtjusningen tar en femtioelva kort innan jag sätter mig ner, kollar igenom och väljer ut ett par jag tycker om innan jag raderar resten. Så det blir nog inga helbilder eller något av dem, dels för att fotografera sina egna fötter visade sig vara svårare än vad jag trott men också för att de bara inte vill lämna mina tigertofflor.

Få se nu.. summerat så är strumporna stickade i ett ljuvligt garn från DMC som jag har I. att tacka så otroligt mycket för. Det hela är stickat efter mönstret "Sockor med falska flätor" på strumpstickor 2.5. Jag har ett par idéer om ett nytt par jag vill göra men mer om det senare är jag rädd. Lite städning och bak att göra ;)

Ta väl vara på er. Man skulle ju inte vilja att något dåligt hände så underbara människor ni ^^


*Notera: författaren är nog väldigt partisk i den här frågan

Bilbos kloka ord

"It's a dangerous business, going out your door. You step onto the road, and if you don't keep your feet, there's no telling where you might be swept off to." sade en viss herr Bilbo Baggings och trodde jag inte honom då så gör jag det i alla fall nu. Jag minns fortfarande de båda flickorna som blev påkörda vid infarten till Tofta, jag hoppas verkligen att de har blivit bra igen.

Här i veckan så lade de ett lager tjära och grus över våran fina asfalt och självklart så blev min kära mor riktigt upprörd, ringde till vägvärket och klagade, skrev en insändare till GP (som faktiskt blev pulicerad i onsdags) och gick på om olycksrisken och skrotad noll vision. När jag var yngre skulle det inte bekomma mig mer än mors dåliga humör som sprider sig över huset. Nu har jag nog sett för mycket. Vem kan liksom ha undgått familjen Bladhs tragedi för några år sedan om man bodde i våran trakt. Älsta sonen gick dessutom i min klass.

Jag tror det blir än mer läskigt när det sker någon man känner eller när det händer runt om knuten. Idag när jag var ute med Flayan, min kära mors sto så kom vi inte särskilt långt innan jag fick se tre personer som stod vid busshålplatsen och glodde på något. Det visade sig vara en äldre man som hade snubblat när han hade klivit av bussen, när jag frågade. Jag vet fortfarande inte ens om han andades. Eftersom man inte kan stå stilla med Flayan för länge innan hon blir alldeles tossig så fortsatte jag med deras intygningar om att de bara väntade på ambulansen.

Vi hann faktiskt inte så långt innan ambulansen kom, utan ljus eller sirener. Kan ni tro det? Det första jag tänkte efter att ha känt en viss lättnad över att han skulle få hjälp var att det var ju tacksamt eftersom Flayan nog skulle fara i taket annars. Det var först efter det som man insåg att det knappast kunde vara bra. Till och med när en söt liten dam svimmade på avenyn så hade de på blåljusen och nu stod de över det helt? Han låg ju orörlig...

Det här känns som ett riktigt, riktigt illavarsland omen. Jag tror inte det här är över än. Så ikväll ska jag tända ett ljus, be en bön för hans själ och försöka komma på ett sätt att våga kliva på en buss igen. Jag hoppas fortfarande att det ska vara som Mor min tror; att det inte var någon fara med honom.

Ett par bilder blev det ändå på Focus innan batterierna tog slut.

Bortsprungen kamera och Mors nya leksak

Slog mig idag att det kanske var hög tid att skriva något här. Vad är det som har hindrat mig? Nja, jag skulle inte vilja säga att det är brist på saker att skriva om.. för egentligen så har jag hunnit göra en del på hantverksfronten men tyvärr blir det inga bilder. Min (okej, mammas) kamera har sprungit och gömt sig. Jag tror dock att den ligger kvar i packningen sedan förra helgen.

Vilken helg också måste jag tillägga. Jag tror det var tänkt att jag skulle jobba lite också och inte bara ha roligt men på något sätt verkade det utebliva. Så snart man kommit över hela den där känslan av hur "fel" allt blev den morgonen så var det mer eller mindre bara en lätt värk i knäna som låg på ner sidan. Men det var faktiskt riktigt kul att få gräva händerna i jorden utan en massa "Mimmi, inte så!" eller "Inte där väl?".
Jag får verkligen tacka I. för att hon tog sig tid för mig. Så där en och en halv vecka senare kan jag fortfarande inte bestämma mig för någon höjdpunkt.

Sedan var det till att komma hem till ett helt ombygge. Mer eller mindre i alla fall. Det var inte förrens här om dan som det gick att äta i köket. Anledning? En mycket efterlängtad diskmaskin. Tillskillnad från min lillasyster så älskar jag ljudet av den. "Erkän, det är ljudet av att slippa diska och torka som du hör!" Hur kan man argumentera emot det? Det är inte riktigt samma sak som våra morföräldrars som höll en vaken en bra bit in på natten.

Men så kanske man skulle nämna vad man har på stickorna för tillfället, för det är nog bara att erkänna.. Jag förstår verkligen inte hur det är tänkt att man ska avmaska den där Candle Flame Shawl. Hitentills är det inga problem och jag har en bra bit dit (stickar på 3:orna). Det är dessutom en av de stickningar de har haft gissat vildast åt vad det skulle kunna föreställa ("Skulle det inte kunna vara typ som en ringbrynja?"). Är det någon som begriper något av avmaskningen?

Ponchon växer också långsamt men säkert men bild får nog vänta tills kameran har hittat hem och fått i sig lite blåbärs soppa.

Tills vidare, ta väl vara på er och glöm inte att ni är värdefulla precis som ni är ;)

Titta han fäller ;)

Varning! Fullkomligt stickbefriat inlägg.

Allas sötnos Focus ;)

Det har då inte blivit mycket stickning idag... snarare inget alls. Inleder man dagen med att dyka in i stallet med kameran i högsta hugg så blir man ganska lätt kvar. Inte för att jag är så förtjust i kameran (med tre sekunder fördröjning så får man smyga sig på och hoppas på blind tur när man fotograferar saker som rör sig.. typ småsyskon, vänner, hästar, kaniner...) men för att man ser allt trevligt som man kunde fotografera.

Det blev i alla fall en handfull foton på min självklara favorit Coccos. Mor min har haft honom sedan har varit sex månader så han har varit såväl min som min systers och lillebrors första ponny. Min stora kärlek är och förblir min Peppe men Focus har verkligen en speciell plats i hjärtat så det glädjer verkligen att se att han redan har börjat fälla. Förra sommaren var en ren katastrof trots att han fick spendera den med två andra shettisar. Han släppte inte den sista pälsen fören i slutet i juli och tog sig ton när han kom hem igen (och inte av slaget skönsång). Det var då man önskade att man hade hunnit att vara där mer istället för att låta över det på den andra shettisägaren som hade dem inpå knuten. Undra på att man inte vet vad man ska göra den här sommaren.

Men och andra sidan... hur många kan gissa hur gammal den parveln är?

Hoppas att Gud inte dömmer mig för hårt (eller någon annan för den delen)

Det är inte många saker som gör mig så glad som att se någon lyckas, ännu färre som gör mig så stolt som att se hur någon utvecklas med min hjälp. Det är väl kanske lite därför jag så gärna vill försöka hjälpa till där jag kan och inte minst smitta av min hantverks-entuiasm på de som tyvärr inte har blivit döpta i dess lugnande, renande och nästan narkotiska effekt (det är väl inte bara jag som är såpass galen att det mer eller mindre kan liknas vid ett beroende?).

Här i helgen fick jag dessutom världens chans. Min lillasyster (förlåt.. min stora lillasyster) tröttna på att plugga och letade ursäkter för att slippa en liten stund. Resultatet lät sig inte väntas på. Hon satt med mig och stickade - länge - och gjorde en storasyster väldigt glad.

Fast min kära syster är lite speciell och väldigt självständig. Man får ge henne ett par ledtrådar och låta henne lista ut resten själv. Att försöka hjälpa i tid och otid ger en väldigt irriterad lillasyster och inget roligt resultat.
Fast det går fort, och hon stickar redan på en nivå som det tog mig ganska lång tid att nå.

För att göra en lång historia kort så är det här förmodligen bara ett rent skrytinlägg.. fast eftersom det är åt min systers vägnar så får jag väl hoppas att Gud inte dömmer mig för hårt (eller någon annan för den delen).

Det finns helt klart fler saker jag har att berätta om och som jag mer eller mindre inte kan bärga mig innan jag får skriva av mig här men marknaden är om bara ett par veckor och jag har ungefär.. nada. Lilla jag måste ta mig i kragen helt enkelt.

Det här är vad min lillasyster åstakom av all den tiden. Inget mönster eller något, allt ifrån sitt eget huvud om man bortser från stickorna hon låna av mig och restgarner som Fosco så givmilt donerade (jag ska verkligen försöka knåpa ihop något trevligt som tack). Jag håller med Katarina; Hon är världens bästa stickerska och stämmer inte det så är hon åtminstone den ballaste.

Jag fick förresten prova pulsvärmaren och tvärt emot min första misstanke så var den inte bara häftig.. den var skön också ;)

Nej, dags att sussa kudden. Ta bara väl vara på er där ute.