Jag satt häromkvällen och tittade på Monty Phyton med en stickning i knät som vi har valt att kalla "the roadkill" - vilket jag kan förklara senare - under en hel del fniss. Jag älskar den absurda och rent av mörkt sarkastiska humorn och man kan finna en hel del minnesvärda citat därifrån. Ett par bekanta vägrar rent av att sluta citera dem.
Därav känns det lite dumt att man väntat så länge med deras klassiker the holy grail. Om inte annat för att sekvensen om mördarkaninen var rent av hysterisk rolig... och alldeles, alldeles underbar...
Min egna Killerbunny Snöflinga gick bort i sommras precis efter att två nya kaniner flyttade in, Isabella och Sally, vilket kändes då lite jobbigt. Gör det egentligen fortfarande. Kanske få som förstår men hon var med mig överallt. På promenader, i trädgården, vid middagsbordet, vid filmkvällar och med Matilda min spinnrock. Hon älskade särskilt att sitta med när man stickade, med nosen över armen så låg hon och tuggade varje gång jag gjorde en ny maska.
Och ändå lyckades hon under hela sin livstid samla på sig namn som just mördarkaninen eller aggrokaninen, beskrevs in i det sista som en millitant kanin med basker och kulspruta - något som min familj alltid tyckte var lika kul. Våran egna lilla enkilos vaktkanin.
Men oavsett vilket så kommer hon alltid vara min lilla älskade vän och den bästa stickpolare man kan ha.
Därav känns det lite dumt att man väntat så länge med deras klassiker the holy grail. Om inte annat för att sekvensen om mördarkaninen var rent av hysterisk rolig... och alldeles, alldeles underbar...
Min egna Killerbunny Snöflinga gick bort i sommras precis efter att två nya kaniner flyttade in, Isabella och Sally, vilket kändes då lite jobbigt. Gör det egentligen fortfarande. Kanske få som förstår men hon var med mig överallt. På promenader, i trädgården, vid middagsbordet, vid filmkvällar och med Matilda min spinnrock. Hon älskade särskilt att sitta med när man stickade, med nosen över armen så låg hon och tuggade varje gång jag gjorde en ny maska.
Och ändå lyckades hon under hela sin livstid samla på sig namn som just mördarkaninen eller aggrokaninen, beskrevs in i det sista som en millitant kanin med basker och kulspruta - något som min familj alltid tyckte var lika kul. Våran egna lilla enkilos vaktkanin.
Men oavsett vilket så kommer hon alltid vara min lilla älskade vän och den bästa stickpolare man kan ha.
Vila i frid
Snöflinga
1 kommentar:
Jag tycker inte alls att det är konstigt att det fortfarande känns jobbigt att hon är borta. Har man haft en så nära relation med ett djur som du beskriver här, så känns det självklart när de går bort. Kram.
Skicka en kommentar