Så här lite sent hoppas jag verkligen att ni alla har fått en riktig härlig jul med mängder av mysiga klappar. Själv fick jag otroligt nog min nya bibel Domiknitrix (från mig till mig själv är jag rädd) och ett par handstickade pulsvärmare som jag avgudat rätt länge av min lillasyster.
Så.. då var man äntligen hemma med tillgång till dator med annat syfte än släktforskning och mordernare födelsedatum än medeltiden. Slutsats - dags för en uppdatering.
Ungefär den här utsikten har jag haft under de senaste två dagarna och det har väl varit ganska konstant. Bara en person på bilden var en besökare. Men precis som föregående år så påpekar min familj envist att det är en nyttig erfarenhet. Jag har inget direkt att invända för om inte annat så har jag faktiskt lärt mig en del ifrån föregående år som lyckades komma med det här året istället och jag hoppas att det här året inte var helt fulländat heller. Det är aldrig så givande som när man får chansen att utvecklas.
Så.. där satt jag och gömde mig med mina stickor.. nej, seriöst. De stolarna var pyttesmå. Barnsmå.
Om det är någon skulle kunna tänkas undra så har jag inte dött än (det är bara så det ser ut). Saker och ting verkar gärna köra ihop sig, och när jag anmälde mig till Harestads julmarknad så hade jag inte riktigt tänkt mig att jag skulle vara bosatt på annan ort fem dar i veckan igen. Alla supermorsor där ute i cyberspace - Jag beundrar er. Har försökt själv den sista tiden att klämma in en hel vecka under två dar och fattar bara inte hur somliga får det att gå ihop. Någon gång får jag väl knåpa ihop ett galleri utifall någon skulle vara intresserad av att se vad som har gjorts under all den här tiden.
Vad är det första man gör när man får ett sms-avi om att det väntade paketet ifrån vartofta äntligen har kommit in på andra sidan av om göteborg plus några mil? Självklart sätter man sig på bussen det första man gör för att hämta ut det.
Okej, jag tror vi nog kan komma överrens om att jag inte är mycket till fotograf men jag får erkänna att jag är riktigt stolt över halsduken. Allting bara klicka helt enkelt. Stickorna, garnet och inte minst mönstret (Candle flame) blev till.. en halsduk jag bara måste göra fler av. Jag har till och med ett handspunnet garn i åtanke, hoppas bara att det räcker (peppar peppar).
Påsistonde verkar mitt liv liksom har kommit ivägen för mitt hantverkande. Det har varit allt annat utom det jag vill göra. Nej, jag kan knappast påstå att det har varit tråkigt eller att motvilligt på något sätt men varken stickor eller Matilda har riktigt fått det utrymme det behöver. Vi börjar ju få en marknad att tänka på.. eller snarare det är två marknader jag vill vara med på i år och yttligare ett evangemang ute på Torslanda byggdegård. Allt under två helger så något är bundet att krocka om jag får klartecken på alla tre. Vad jag verkligen inte vill missa är byggegårdens.. jag tror att det är någon form av utställning i stil med "så levde de då". Än så länge har jag fått ett "kanske" av ordföranden men någon form av beslut får jag vänta på till den 15:e november då de har deras nästa möte. 
Allt jag kan göra egentligen är att sticka vidare och åter igen har jag fallit dit för en trend som verkar florera en del bland de stickbloggar jag läser. Vi talar Candle Flame. Jag tröttnade ganska snabbt på mitt första försök (stickor 3 med något läskigt strävt garn) och jag skyller på hur fort maskorna blev på tok förmånga, så den här gången har jag begränsat det något. Det ska bli en halsduk. Än så länge älskar jag den och det är på stickor 5 så det borde ju inte ta för lång tid. Problemet är bara att jag inte kan sluta tänka på en viss kollega varje gång jag sätter igång med den så frågan är om jag har rent samvete nog för att sälja den eller om den får gå som julklapp. Det börjar ju bli bråttom på den fronten också. Tackar i varje fall Fosco för garnet (Förlåt, jag att såg inte din kommentar tidigare men det var inte alls meningen att dissa dig på något sätt. Tack för de vänliga orden och jag är faktiskt bara glad att du tyckte om garnet. Hoppas dock att du börjar må bättre snart.).
Dessutom så börjar jag äntligen se lite resultat av mina duster med den *piiiiiiiiip* ullen. Mor min: "Är det verkligen så illa?" Jo, det vill jag verkligen påstå. Fast säga vad man vill. Jag älskar mitt nya härvel och hur muppigt garnet än blir så kan jag i varje fall se fram emot riktigt fina härvor. Tack I. för att du visade mig hur.
Sist men inte minst måste jag bara visa det kortet jag fick på min stora kärlek (med stort K) här om dan. Det värmer mer än de pulsvärmare jag håller på att sticka från överblivet garn från strumpstickningar. Lustigt att man kan sakna ett djur så även efter så lång tid. Förlåt men jag tänker nog gå så långt som att tända ett ljus för honom så här dagen efter datumet som markerar hans bortgång med två år eftersom inget utrymme gavs för det igår.
