Rågbrödssmuggling

Våran familj kanske inte har den starkaste anknytningen till vårat danska ursprung egentligen (åtminstone inte från min sida) även om farfar är född och uppvuxen där men det finns några saker som vi alla älskar, något som faktiskt känns som en tradition vi borde förvara. Där ibland är helt klart några saker ur den danska kosten som vi helt klart anammat. Bortsett från att grädden till jordgubbarna inte ska vispas så är det små saker som en riktig "rullepölse" (inte riktigt säker på vad det kallas här i sverige), grov leverpastej, påläggschoklad, den danska ölen far min envisas med att släpa med*, för inte tala om ost i olika former - för en sådan underbar ost kan tydligen inte göras på något sätt här i detta avslånga land - men inte minst... rågbröd.

Det är ett enkelt faktum att det helt enkelt inte går att hitta något riktigt gott rågbröd här i sverige. Inte ens de danska bröden Netto tar in är riktigt som de ska vara. Så därför gör min familj ibland långa vallfärder till danmark just i detta syfte; rågbröd.

Missförstå mig rätt. Jag älskar detta heliga bröd jag med men det är nästan facinerande. När andra smusslar öl och sprit så smugglar vi rågbröd och ost. Notera att jag ändå förmodligen överdriver starkt när jag påstår att det nästan är lustigt att vi aldrig har blivit stoppade i tullen än. Jag skulle fortfarande vilja se deras min om de öppnade bakluckan och fick se ett fullpackad bagageutrymme, inte av den traditionella sort guld utan.. rågbröd. Nästa gång ska kameran med.

Resultatet av gårdagens smuggling.

Fast någon blir tvungen att stanna kvar och se efter djuren. Dessvärre så är det av tradition jag. Inte för att jag ska klaga. Fyra härvor svart ull från orust har blivit uppspunnet och tvättat sedan senast och all den gråa ullen är kardad och klar för att spinnas. Dessvärre så har inte varmlandsullen blivit upphämtad ännu. Jag har inte mått så bra och mor min lyckade inte väcka mig när vi skulle iväg. Dundermiss.

Som vanligt.. glöm inte att ni är värdefulla och unika som ni är.


*Ölen kommer dock i skymundan för både ost och rågbröd. Far min bifogar att han blir nästan utskälld på jobbet för att han köper så lite öl.

Kulturarv

Från början hade jag inte tänkt att skriva något här idag, helt enkelt eftersom det inte har hänt så mycket på hantverks-fronten utan jag verkar ha hängat mer tid åt att stöta mig med människor än att göra något vettigt. En ärm har i alla fall blivit upprepad, bröd har bakats, chockladbollar har rullats och ett "fluffinsbak" återstår för att fira vårdagsjämningen som var i går. Min lillasyster verkar jätteglad över det hela trots en rejält sprucken läpp sedan sparringen på boxningen igår.

Hur som helst så trillade det in ett mail alldeles nyligen som gör mig nästan yr i mössan. Jag blev erbjuden två säckar fårull från värmlandsfår. Värmlandsfår hör nog till en av mina favoritraser bland allmogefåren även om Svärdsjöfåren nästan är sötas. Efter att ha följt med min morfar på de verse fornminnen, museum, föreläsningar, byggdegårdar och annat så måste jag hålla med honom: Det gamla bör bevaras. Det är vårat arv och det vore ju dumt att bara förkasta det. Ironiskt nog så tror jag nästan att våran historia är det som ligger till grund för våran identitet idag.

Våra svenska allmogeraser hör till det kultur arvet och jag skulle väldigt gärna vilja ha ett par egna får i framtiden men fram tills dess lär jag nog bara hoppas att de där säckarna hittar hem till mig och att jag kan göra något riktigt fint och mysigt av det. En mysig lappfilt kanske? Jo.. jag är nog ganska besatt av filtar.

Som alltid.. låt ingen tro att ni är något annat än de vackra människor ni är.

Mellan varven

Eftersom min mor har lyckats föra sin syntom vidare av sin förkyldning även till mig så har jag försökt tröstat mig med lite musik man blir glad med. I mitt fall domineras det av band som Good Charlotte, Three Days Grace, Avril Lavigne, Foo Fighter och så vidare så mellan varven så kan det låta så här över halva huset: "Somewhere beyond hapiness and sadness I need to calculate what creates my..."
"Mikaela.. Håll skäft!"
Okej.. jag kan ju inte säga att jag inte förstår dem. Trots allt fint som har yttrats om min *host* skönsång så kan jag faktiskt inte sjunga. Lägg till mitt tillfälliga kraxande och snörvlande så kan det inte låta särskilt vackert.

Fast när jag använder uttrycket "mellan varven" så är det nog ganska bokstavligt. Häromdan kom min morfar förbi med en tröja som malen har haft som festmåltid - tänk de rackarna har redan huggit in på påskbordet - och undrade om jag ville ha den. Eftersom jag forfarande tror att det nog går att få ut några trådar av den (jättefint blått ullgarn) så har jag lite pyssel framför mig om jag ska få ihop till ett par nystan till för restgarnsfilten. Eventuell mal har redan fått lov att göra mamutarna sällskap i historien men jag lovar, jag ska be en bön för dem i kväll.

Som vanligt.. minns att ni är såväl värdefulla och unika som ni är. Låt ingen ta det ifrån er.

Från den aviga

Var det någon som såg nyheterna igår om griskultingar som kasteras utan bedövning? Jag får väl erkänna att jag först blev irriterad. Skulle det där kallas nyheter? De kunde väl lika gärna gå ut och säga att luften bestod av 78 % av kväve en andra gång. Jo... jag kanske glömmer mig. Alla har ju inte gått på en så präktig och miljömedveten naturbruksskola som jag har gjort och de fanns säkert de som var sjuka den där dagen i skolan där de gick igenom vad luften bestod av och hur mycket.

Irritationen följdes dock på en ilska där min lillasyster gjorde mig följe där vi insåg att de bara tänkte diskutera ett argument från en sida och lite små tjusigt kontra med hur synd det var om uppfödaren som ändå ville.

Jag förstår, jag låter bitter just nu men det där öppnar inte upp för någon debatt, ingen möjlighet till förändring utan visar bara på en enfaldig och enelspårig sida hos både informatörerna (tv4) och oss tittare. Själv hade jag gärna sett att de förklarat att griskultingar alltid skriker ganska mycket om man så bara tar upp dem i famnen och än bättre varför.

En sugga är riktigt stor och tung, och ovan på allt måste hon lägga sig ner för att kunna ge kultingarna di. Problemet är att hon inte alltid kan se om hon lägger sig ovanpå något, till exempel en grisunge. Så det är för att skydda sig själva som de skriker om man så mycket som petar på dem. Ju tidigare de hojtar till desstu större är chansen att de klarar sig. Självklart låter de en hel del om man plockar upp dem och spänner frast dem. Det låter verkligen jättehemskt.

Men för att vända på hela kakan (det här var något vi fick fundera över i djurkunskapen) är det försvarsbart att riskera kultingens liv genom en större bedövning?


Nej, nu är det väl på tiden att man nämner något roligare? Farfars födelsedags present är klar och den ska överlämnas nu i helgen. Lite spännd på att höra vad han tycker men inget negativt hoppas jag. På stickorna just nu är yttligare en super smal scarf. Jaja, den är väl kanske inte direkt någon supermodell dårå men färgen är otroligt häftig. Salmiak eller lakris kallar jag och min allra käraste syster det för. Jättemysig i ull från svenska får. Bilder kommer väl så småning om men tills vidare ta vara på er och kom i håg att ni är vackra och unika som ni är ;)

Garnjakt och uteblivna leenden

Så.. då har man varit tyst igen ett bra tag så det är väl dags att tala upp igen. Tyvärr är det så illa att jag nog inte våga någon bild på mitt senaste arbete eftersom det är en födelsedagspresent till våran farfar. Inte för att jag tror att han snokar här.. men man vet ju aldrig.

Vilket som så insåg jag i mitten av förra veckan att jag kan nog bli lite väl besatt av stickningar och garner. Vilket hopplöst sällskap jag måste ha varit för E. Till att börja med fick jag börja med att skutta ner i badet (där antar jag att han får nästan skylla sig själv eftersom han var typ.. två timmar tidig), sedan så var jag illa tvungen att förklara att eftersom jag inte hade fått reda på garnjakten för farfars present kvällen innan ("scrat's dat"; natten innan är väl mer korrekt) så var det hela minst sagt veligt men han fick väldigt gärna följa med som smakråd.

Inte nog med att han tvingades följa med mig runt stan i jakten på en hög nystan i rätt färg och kvalité och där med tvingades in i två ("tre!") garnbutiker så tvingades han hålla min gråa tygkasse för stickningar - förlåt.. gråblommig handväska - under höga utrop och protester om hur "bögigt" det hela såg ut. Som gräddet på moset så har han faktiskt till min stora glädje stickat ett par varv. Okej, det krävdes ju en del övertalning och en utmärkt debattering från min sida men oj så bra det gick. Nästan lite frusterande... jag är omgiven av naturtalanger som inte är ett dugg intresserade av att lära sig.

Frågan är hur jag kompenserar den dagen för honom.. han har tappat sötsuget så här duger det inte längre med en sats muffin eller "Höga GI kakor för socker kickar och viktuppgång" för att blidka. Tyvärr så har jag inte kommit på något ännu.

Dessvärre så är nog han inte den enda som behöver muntras upp. Tant B brukar vara väldigt full i farten på att gå och morra på allt och alla, eller lämna synpunkter, tips och råd hette det visst. Uppriktigt så skrämmer hon vettet ur mig men det var länge sedan jag kom fram till att hon inte kan må bra. Vem skulle må bra av att vara så bitter hela tiden? Jag skulle så gärna vilja se henne le åtminstone en gång.

Det lär nog inte hända för ögonblicket dock är jag rädd. Jag fick höra idag att hon förlorat en närstående familjemedlem på ett tydligen ganska utdraget sätt och är det något jag måste respektera så är det sorg. Hur läskig hon än är så är hon fortfarande bara en människa och behöver nog stöd hon med. Tyvärr så är hon diabetiker så det går ju inte direkt att skicka henne en muffinkorg. Funderar på om en mysig sjal, ett par ljus och en god kaffesort kan vara lämpligare.

Nej, jag vågar nog inte beklaga hennes sorg i person men hur folk än tycker henne i bygden (eller jag personligen) så förtjänar hon ändå stöd. Jag skulle verkligen vilja se henne le någon gång.

Rapport: Februari (del 2)

Det här är resultatet av en av mina sömnlösa nätter, eller snarare minus ett par kardflor (jag hann att spinna lite innan kameran blev påkommen). Det är egentligen en ganska perfekt syssla för sena kvällar. Det kräver inte så mycket finess eller nått och lämnar huvudet åt tafatta försöka att somna. Tid? Cirka en... åtta Dark Angel avsnitt skulle jag tror.

Ingen vidare illustrativ bild men yttligare en pärm har fått sig ett nytt ansikte - rätstickat den här gången - mycket eftersom min gamla pärm börjar bli överfull med mönster. Den stora frågan är väl mer eller mindre om jag någonsin kommer att hinna att sticka upp allt.

Jo.. det här är faktiskt ganska genant. Den här grytlappen har varit klar sedan hösten och var tänkt lite i jultemat, därav färgerna, men de där sista trådarna.. Den har nog tålmodigt väntat i några månader men nu är den i alla fall i full använding och är helt klart min favorit i köket. Dubbelstickad i Alaska från Drops så den är både värmetålig, tjock och jättego. Riktigt mörka chokladmuffins efter min lillasysters något nyttigare recept utan margarin och bara halva sockermängden (jag mailar jättegärna receptet ;)). Självklar frossa i köket.

Det slutgiltiga resultatet av Februraris fibrer från Spinspirations månadsklubb. En lång, lång scarf som är mer eller mindre lika tunn, inspirerad av ett av Suss Cousins. Jag fullkomligt älskar hur färgerna skiftar och det känns verkligen som en fullträff. Fort gick det också. Fyra timmar allt som allt på att lägga upp, sticka och avsluta. Kommer verkligen bli fler i framtiden även om det här var det sitta för förra månaden.

Ta vara på dig och minns att du är unik och värdefull precis som du är.

Projekt klara under Februari & lite annat smått och gott (del 1)

Bara för att jag har varit lite tyst ett tag så innebär det ju inte att stickorna har varit stilla. Inte helt i alla fall. Jag har haft ganska kul idag med att tömma kameran på den sista månadens bilder och skulle nog gärna vilja dela med mig lite även om jag förstår att det mesta är mer begripligt om man var en del av händelsen. Jo, jag vet.. min familj (inklusive mig själv) är en enda bunt knäppgökar och dårfinkar men de är lika underbara ändå.

Min lilla underbara nalle Teddy som jag har haft sedan jag var två år, passar min stickning för att hålla borta nyfikna och klåfingriga syskon. Jag blir visserligen jätteglad när jag ser dem försöka sig på hela den här sticka grejen och förser dem gärna med både stickor och garn men tappade maskor och annat i mina egna stickor känns lite granna.

Den sjalen var inte ett dugg kul att sticka även om färgkomponeringen tydligen uppskattades (syrran hänförde till blåsiga hav). Den blev faktiskt klar efter en tids gäckande.

Min lillasyster roar sig med min restgarns korg och envisas med att den ska hon bära runt på stan. Vad jag ska lägga mina restgarner under tiden har hon inte lyckats komma på ännu.

Vi har en knasig vana att fotografera en hel del av vad vi äter. I varje fall om det är något smarrigt som min lillasysters hembakta semlor med egen gjord mandelmassa och allt.

Yttligare ett av min lillasysters smarriga bakverk, en alla hjärtans dag tårta och jag lovar.. den var lika smarrig som den ser ut. Okej, min lillebror höll nog inte med men han har aldrig tyckt om riktigt mörk chocklad.

Fortsättning följer ;)