Garnjakt och uteblivna leenden

Så.. då har man varit tyst igen ett bra tag så det är väl dags att tala upp igen. Tyvärr är det så illa att jag nog inte våga någon bild på mitt senaste arbete eftersom det är en födelsedagspresent till våran farfar. Inte för att jag tror att han snokar här.. men man vet ju aldrig.

Vilket som så insåg jag i mitten av förra veckan att jag kan nog bli lite väl besatt av stickningar och garner. Vilket hopplöst sällskap jag måste ha varit för E. Till att börja med fick jag börja med att skutta ner i badet (där antar jag att han får nästan skylla sig själv eftersom han var typ.. två timmar tidig), sedan så var jag illa tvungen att förklara att eftersom jag inte hade fått reda på garnjakten för farfars present kvällen innan ("scrat's dat"; natten innan är väl mer korrekt) så var det hela minst sagt veligt men han fick väldigt gärna följa med som smakråd.

Inte nog med att han tvingades följa med mig runt stan i jakten på en hög nystan i rätt färg och kvalité och där med tvingades in i två ("tre!") garnbutiker så tvingades han hålla min gråa tygkasse för stickningar - förlåt.. gråblommig handväska - under höga utrop och protester om hur "bögigt" det hela såg ut. Som gräddet på moset så har han faktiskt till min stora glädje stickat ett par varv. Okej, det krävdes ju en del övertalning och en utmärkt debattering från min sida men oj så bra det gick. Nästan lite frusterande... jag är omgiven av naturtalanger som inte är ett dugg intresserade av att lära sig.

Frågan är hur jag kompenserar den dagen för honom.. han har tappat sötsuget så här duger det inte längre med en sats muffin eller "Höga GI kakor för socker kickar och viktuppgång" för att blidka. Tyvärr så har jag inte kommit på något ännu.

Dessvärre så är nog han inte den enda som behöver muntras upp. Tant B brukar vara väldigt full i farten på att gå och morra på allt och alla, eller lämna synpunkter, tips och råd hette det visst. Uppriktigt så skrämmer hon vettet ur mig men det var länge sedan jag kom fram till att hon inte kan må bra. Vem skulle må bra av att vara så bitter hela tiden? Jag skulle så gärna vilja se henne le åtminstone en gång.

Det lär nog inte hända för ögonblicket dock är jag rädd. Jag fick höra idag att hon förlorat en närstående familjemedlem på ett tydligen ganska utdraget sätt och är det något jag måste respektera så är det sorg. Hur läskig hon än är så är hon fortfarande bara en människa och behöver nog stöd hon med. Tyvärr så är hon diabetiker så det går ju inte direkt att skicka henne en muffinkorg. Funderar på om en mysig sjal, ett par ljus och en god kaffesort kan vara lämpligare.

Nej, jag vågar nog inte beklaga hennes sorg i person men hur folk än tycker henne i bygden (eller jag personligen) så förtjänar hon ändå stöd. Jag skulle verkligen vilja se henne le någon gång.