Emo-varning

Det är utan tvekan för mycket drama i mitt liv just nu. Jag hänger inte med längre och jag orkar helt enkelt inte. Det går för fort i berg och dalbanan. Jag vill kliva av och jag vill spy.

Lustigt nog så dyker den eftersökta kamera sladden upp så där lite anpå och rycker på axlarna. Tydligen är några månaders oförklarad frånvaro ingen biggie.

Jag förstår. Jag vill också...

Det hjälper inte att bli arg. Jag klarar inte ens av det.

Vad faller man tillbaka på om inte ens garn tröstar?

Jag ska inte klaga. Jag har fantastiska vänner, en underbar pojke och en familj jag älskar över allt annat. Det är jag som inte räcker till... igen, men det är vad som håller mig ovanför ytan.

Mer kan jag inte begära just nu. Det är allt jag klarar av.


Andrum är långt ifrån ett avslutat kapitel för min del och jag kommer uppdatera igen snart men det är nog bara att inse att det riskerar att bli väldigt sporadiskt tills när - och om - jag klarar av att leva som en vanlig människa.

Förlåt och ta vara på er <3