Från den aviga

Var det någon som såg nyheterna igår om griskultingar som kasteras utan bedövning? Jag får väl erkänna att jag först blev irriterad. Skulle det där kallas nyheter? De kunde väl lika gärna gå ut och säga att luften bestod av 78 % av kväve en andra gång. Jo... jag kanske glömmer mig. Alla har ju inte gått på en så präktig och miljömedveten naturbruksskola som jag har gjort och de fanns säkert de som var sjuka den där dagen i skolan där de gick igenom vad luften bestod av och hur mycket.

Irritationen följdes dock på en ilska där min lillasyster gjorde mig följe där vi insåg att de bara tänkte diskutera ett argument från en sida och lite små tjusigt kontra med hur synd det var om uppfödaren som ändå ville.

Jag förstår, jag låter bitter just nu men det där öppnar inte upp för någon debatt, ingen möjlighet till förändring utan visar bara på en enfaldig och enelspårig sida hos både informatörerna (tv4) och oss tittare. Själv hade jag gärna sett att de förklarat att griskultingar alltid skriker ganska mycket om man så bara tar upp dem i famnen och än bättre varför.

En sugga är riktigt stor och tung, och ovan på allt måste hon lägga sig ner för att kunna ge kultingarna di. Problemet är att hon inte alltid kan se om hon lägger sig ovanpå något, till exempel en grisunge. Så det är för att skydda sig själva som de skriker om man så mycket som petar på dem. Ju tidigare de hojtar till desstu större är chansen att de klarar sig. Självklart låter de en hel del om man plockar upp dem och spänner frast dem. Det låter verkligen jättehemskt.

Men för att vända på hela kakan (det här var något vi fick fundera över i djurkunskapen) är det försvarsbart att riskera kultingens liv genom en större bedövning?


Nej, nu är det väl på tiden att man nämner något roligare? Farfars födelsedags present är klar och den ska överlämnas nu i helgen. Lite spännd på att höra vad han tycker men inget negativt hoppas jag. På stickorna just nu är yttligare en super smal scarf. Jaja, den är väl kanske inte direkt någon supermodell dårå men färgen är otroligt häftig. Salmiak eller lakris kallar jag och min allra käraste syster det för. Jättemysig i ull från svenska får. Bilder kommer väl så småning om men tills vidare ta vara på er och kom i håg att ni är vackra och unika som ni är ;)

Garnjakt och uteblivna leenden

Så.. då har man varit tyst igen ett bra tag så det är väl dags att tala upp igen. Tyvärr är det så illa att jag nog inte våga någon bild på mitt senaste arbete eftersom det är en födelsedagspresent till våran farfar. Inte för att jag tror att han snokar här.. men man vet ju aldrig.

Vilket som så insåg jag i mitten av förra veckan att jag kan nog bli lite väl besatt av stickningar och garner. Vilket hopplöst sällskap jag måste ha varit för E. Till att börja med fick jag börja med att skutta ner i badet (där antar jag att han får nästan skylla sig själv eftersom han var typ.. två timmar tidig), sedan så var jag illa tvungen att förklara att eftersom jag inte hade fått reda på garnjakten för farfars present kvällen innan ("scrat's dat"; natten innan är väl mer korrekt) så var det hela minst sagt veligt men han fick väldigt gärna följa med som smakråd.

Inte nog med att han tvingades följa med mig runt stan i jakten på en hög nystan i rätt färg och kvalité och där med tvingades in i två ("tre!") garnbutiker så tvingades han hålla min gråa tygkasse för stickningar - förlåt.. gråblommig handväska - under höga utrop och protester om hur "bögigt" det hela såg ut. Som gräddet på moset så har han faktiskt till min stora glädje stickat ett par varv. Okej, det krävdes ju en del övertalning och en utmärkt debattering från min sida men oj så bra det gick. Nästan lite frusterande... jag är omgiven av naturtalanger som inte är ett dugg intresserade av att lära sig.

Frågan är hur jag kompenserar den dagen för honom.. han har tappat sötsuget så här duger det inte längre med en sats muffin eller "Höga GI kakor för socker kickar och viktuppgång" för att blidka. Tyvärr så har jag inte kommit på något ännu.

Dessvärre så är nog han inte den enda som behöver muntras upp. Tant B brukar vara väldigt full i farten på att gå och morra på allt och alla, eller lämna synpunkter, tips och råd hette det visst. Uppriktigt så skrämmer hon vettet ur mig men det var länge sedan jag kom fram till att hon inte kan må bra. Vem skulle må bra av att vara så bitter hela tiden? Jag skulle så gärna vilja se henne le åtminstone en gång.

Det lär nog inte hända för ögonblicket dock är jag rädd. Jag fick höra idag att hon förlorat en närstående familjemedlem på ett tydligen ganska utdraget sätt och är det något jag måste respektera så är det sorg. Hur läskig hon än är så är hon fortfarande bara en människa och behöver nog stöd hon med. Tyvärr så är hon diabetiker så det går ju inte direkt att skicka henne en muffinkorg. Funderar på om en mysig sjal, ett par ljus och en god kaffesort kan vara lämpligare.

Nej, jag vågar nog inte beklaga hennes sorg i person men hur folk än tycker henne i bygden (eller jag personligen) så förtjänar hon ändå stöd. Jag skulle verkligen vilja se henne le någon gång.

Rapport: Februari (del 2)

Det här är resultatet av en av mina sömnlösa nätter, eller snarare minus ett par kardflor (jag hann att spinna lite innan kameran blev påkommen). Det är egentligen en ganska perfekt syssla för sena kvällar. Det kräver inte så mycket finess eller nått och lämnar huvudet åt tafatta försöka att somna. Tid? Cirka en... åtta Dark Angel avsnitt skulle jag tror.

Ingen vidare illustrativ bild men yttligare en pärm har fått sig ett nytt ansikte - rätstickat den här gången - mycket eftersom min gamla pärm börjar bli överfull med mönster. Den stora frågan är väl mer eller mindre om jag någonsin kommer att hinna att sticka upp allt.

Jo.. det här är faktiskt ganska genant. Den här grytlappen har varit klar sedan hösten och var tänkt lite i jultemat, därav färgerna, men de där sista trådarna.. Den har nog tålmodigt väntat i några månader men nu är den i alla fall i full använding och är helt klart min favorit i köket. Dubbelstickad i Alaska från Drops så den är både värmetålig, tjock och jättego. Riktigt mörka chokladmuffins efter min lillasysters något nyttigare recept utan margarin och bara halva sockermängden (jag mailar jättegärna receptet ;)). Självklar frossa i köket.

Det slutgiltiga resultatet av Februraris fibrer från Spinspirations månadsklubb. En lång, lång scarf som är mer eller mindre lika tunn, inspirerad av ett av Suss Cousins. Jag fullkomligt älskar hur färgerna skiftar och det känns verkligen som en fullträff. Fort gick det också. Fyra timmar allt som allt på att lägga upp, sticka och avsluta. Kommer verkligen bli fler i framtiden även om det här var det sitta för förra månaden.

Ta vara på dig och minns att du är unik och värdefull precis som du är.

Projekt klara under Februari & lite annat smått och gott (del 1)

Bara för att jag har varit lite tyst ett tag så innebär det ju inte att stickorna har varit stilla. Inte helt i alla fall. Jag har haft ganska kul idag med att tömma kameran på den sista månadens bilder och skulle nog gärna vilja dela med mig lite även om jag förstår att det mesta är mer begripligt om man var en del av händelsen. Jo, jag vet.. min familj (inklusive mig själv) är en enda bunt knäppgökar och dårfinkar men de är lika underbara ändå.

Min lilla underbara nalle Teddy som jag har haft sedan jag var två år, passar min stickning för att hålla borta nyfikna och klåfingriga syskon. Jag blir visserligen jätteglad när jag ser dem försöka sig på hela den här sticka grejen och förser dem gärna med både stickor och garn men tappade maskor och annat i mina egna stickor känns lite granna.

Den sjalen var inte ett dugg kul att sticka även om färgkomponeringen tydligen uppskattades (syrran hänförde till blåsiga hav). Den blev faktiskt klar efter en tids gäckande.

Min lillasyster roar sig med min restgarns korg och envisas med att den ska hon bära runt på stan. Vad jag ska lägga mina restgarner under tiden har hon inte lyckats komma på ännu.

Vi har en knasig vana att fotografera en hel del av vad vi äter. I varje fall om det är något smarrigt som min lillasysters hembakta semlor med egen gjord mandelmassa och allt.

Yttligare ett av min lillasysters smarriga bakverk, en alla hjärtans dag tårta och jag lovar.. den var lika smarrig som den ser ut. Okej, min lillebror höll nog inte med men han har aldrig tyckt om riktigt mörk chocklad.

Fortsättning följer ;)

Alternativ

Jo, jag får väl medge att jag har varit tyst ett bra tag och det av många skäl. Däribland av den senaste diskutionen om merinofåren i australien. Jag får väl medge att jag har hållit mig på min kant och försökt undvika att ta en offentlig ställning.

Det här är verkligen inte första gången merinofåren och deras hantering är uppe på tapeten så jag kan inte låta bli att undra hur länge det kommer dröja innan även den här diskutionen kommer att blåsa över. För är det inte så det brukar vara? Vi blir upprörda för ett tag, glömmer och går vidare. Kanske inte idag eller imorgon men förr eller senare. Tacksamt nog så finns det ju även alla dessa vackra eldsjälar som påminner oss igen efter ett tag vad vi lämnat bakom oss.

Saken är ju den att till skillnad från så mycket mer än just de lammen så är vi ganska previligerade. Vi kan välja och även om det finns de som far illa även i vårat lilla land så ses majoriteten efter bland både människor och djur.

Just den där glömskan kan skrämma mig rätt rejält ibland. Det ser verkligen ut som om vi blundar så fort något verkar för svårt att ta in. Jag vill minnas griskultingar som skrikit lika högt som merinolammen även om jag aldrig sett det på nyheterna. Det till och med på den miljömedvetna och djurvärnande skolan jag gick på tidigare. Jag får väl medge ganska skamset att jag faktiskt vände ryggen till. Vass metall skrämmer mig så den skapellen såg ganska läskig ut och med en några veckor gammal kulting fastspänd så ser det ganska så hemskt ut. Allt det för att vi ska få välsmakande kött på bordet. Låter lite fånigt egentligen eller hur?

Jag vill inte påstå att jag är överkänslig på något sätt. Redan innan jag ens börjat i första klass så visste jag hur man slaktade olika djurslag tack vare mina underbara föräldrar som alltid har velat att vi ska vara medvetna om varifrån saker och ting kommer ifrån och hur processen har gått till. Jag har till och med varit med på privata grisslakter och är fortfarande av den åsikten att så länge djuren inte far illa så är det okej så därför tänkte jag länka till några av de alternativ vi har och jag gärna pushar för.


Österlen Alpacka - Det går faktiskt att få tag på både alpackaull- och garn från sverige och det här är ett ställe man kan vända sig till. Jag har personligen inte handlat av dem än men det står verkligen på önskelistan.
Gångemad - Ligger i Marks kommun och inte allt förlångt ifrån Göteborg. Bor man där så är det väldigt lätt att prata med Pernilla och sammordna transport dit. Jag har köpt en del ull av dem och är väldigt nöjd med det. Höstullen är helt perfekt för att spinnas.
Angoragarnet - Önskar jag ofta att jag hade råd att handla av. Pernille erbjuder verkligen fina hantverk, garner och mycket mer, främst från egna djur. Var merinon och alpackan kommer ifrån är jag inte riktigt säker men det är väl bara att fråga henne och det är ju alltid något man kan välja bort. Ett tips är att titta på bildgalleriet (En titt i stallet) men det förekommer en viss "oh-my-gosh"-risk.
Dalbo Angora - Säljer också angoragarn från sina egna kaniner men har också några riktigt snygga mönster och andra fina produkter. Kanske lite informationsfattig hemsida men det är bara att maila Gunilla så postar hon en katalog. Det är riktigt lätt att nå henne.

Vi har alltid ett val även om det kanske inte alltid är ett bra sådant. Av två onda ting så väljer man det som svider minst.

Brist i restgarnslagret

Trots mina vanliga farhågor om hur allt kommer går käpprätt åt skogen eller som ett störtande flygplan, så flöt ändå spiningen på ganska fint. Det blev väl knappast perfekt men färgerna blev bara för vackra. Jag älskar bara det partiet där det vita blandade sig så där lite halvdant med det ljusare bruna och allt ser ut som kanelsocker. Dundermysigt.

Dessvärre visade det sig, som vanligt, att min navajo tvinning blev överspunnen. Tacksamt nog inte riktigt lika mycket som sist jag försökte spinna på det sättet. Övning ger färdighet antar jag. Det är vilket som inte riktigt dags att ge upp än. Det kommer nog så småning om.

När man hör lillsyrran i tid och otid försöka jämnföra ett köpt nystan med någon av mina härvor så glömmer i varje fall jag ganska lätt att jag faktiskt inte har spunnit så jätte länge och att ibland kanske ribban inte ska sitta så högt upp. Måste väl vara ganska klokt från lilla mig som brottas med prestations ångest och verkligen inte pallar bedömningar. Eller kanske helt åt helskotta fel. Hur som helst får jag nog försöka sträcka ut garnet lite eller nått.

Helt otroligt nog har jag faktiskt börjat få leta efter restgarner till monster-filten. Vad jag har kommer knappast räcka ens genom halva House. Kanske någon kan tänka sig att byta lite av sina restgarner mot någon av mina ullhärvor. Moster Marita kanske. Får nog nästan ringa och fråga. Det löser sig säkert på något sätt. I värsta fall så får man väl bara försöka dryga ut med lite udda nystan och härvor som jag egentligen inte har några planer för även om det känns minst sagt tråkigt.

Jag kom på när jag läste Ulrichas kommentar (jag måste bara få se sedan hur den där scarfen blir sedan) att jag nog aldrig visat mer än någon liten detalj av Matilda. Det är väl nästan på tiden att hon offentliggörs. Synd bara att vädret varit så trist idag så alla färger och allting är verkligen helt off men förhoppningsvis kan man gissa sig till vad det förestället.

Efterlängtat paket

Ett jättestort tack till Mia för det här jätteroliga testet. Till min förvåning landade jag faktiskt på Angora vilket faktiskt råkar vara mitt favorit fiber och hör till en av de kaninraser jag tycker bäst om. För vem kan liksom motstå den där långa gosiga pälsen och de där fantastiskt söta "damvipporna" till öron.

Att jag sedan skulle vara "eager to please and are highly sensitive. Flexibility and adaptability are your strengths and sometimes your weakness, as well. You are essentially a warm and feeling, and little escapes your impressionable mind. You are generous with others and strive for harmony in your relationships." går ju verkligen att ifråga sätta. Kul var det i alla fall.

Världens roligaste paket kom i alla fall idag. Mitt paket från Spinspirations månadsklubb. Det visade sig vara 100 g underbar merino ull i helt underbara färger som Tina visst kallar för "Tigeröga". På lappen som kom med kan jag läsa "Den första omgången av Spinspirations månadsklubb har temat 'miniraler'. Först ut är tigeröga, en av de vackraste mineralerna jag vet. I alla nyanser av brunt och gult ger denna merinoull ett mjukt och varmt garn, som jag hoppas kan värma i Februarikylan." och jag kan inte annat än att hålla med (även om mina kunskaper om mineraler är minst sagt minimala) det är en väldigt varm och mysig färg.

Jag blev i varje fall helsåld direkt. Jag har alltid älskat jordnära färger även om svart fortfarande är den solklara favoriten men just de här nyanserna är ju helt ljuvliga. Någon annan som fått de fiberna där ifrån? Någon som har börjat spinna på dem än? Jag kunde ju självklart inne annat än att ungefär genast rusa till Matilda för att hugga in på den här ljuvligheten.

Själv funderar man på om man ska våga sig på lite navajo tvinning med så här fina fibrer. Just den tekniken tenderar till att vilja övertvinnas i mina händer till min frusteration och det är ju knappast vad jag vill i det här läget.

Stickningar och hela den biten får nästan vänta lite eftersom jag tycks ha fått något form av utslag på mina fingar (allergi envisas min kära mor och syster med trots mina protester. Jag har aldrig varit allergisk och har inte tänkt att börja nu) och har lite svårt att böja ett par av dem. Lite svårt att bedömma tryck och hela den biten. Att umgås med Matilda verkar i alla fall fungera till min lättnad.

Tills vidare: ta vara på er alla ;)