Så här lite sent hoppas jag verkligen att ni alla har fått en riktig härlig jul med mängder av mysiga klappar. Själv fick jag otroligt nog min nya bibel Domiknitrix (från mig till mig själv är jag rädd) och ett par handstickade pulsvärmare som jag avgudat rätt länge av min lillasyster.
Så.. då var man äntligen hemma med tillgång till dator med annat syfte än släktforskning och mordernare födelsedatum än medeltiden. Slutsats - dags för en uppdatering.
Ungefär den här utsikten har jag haft under de senaste två dagarna och det har väl varit ganska konstant. Bara en person på bilden var en besökare. Men precis som föregående år så påpekar min familj envist att det är en nyttig erfarenhet. Jag har inget direkt att invända för om inte annat så har jag faktiskt lärt mig en del ifrån föregående år som lyckades komma med det här året istället och jag hoppas att det här året inte var helt fulländat heller. Det är aldrig så givande som när man får chansen att utvecklas.
Så.. där satt jag och gömde mig med mina stickor.. nej, seriöst. De stolarna var pyttesmå. Barnsmå.
Om det är någon skulle kunna tänkas undra så har jag inte dött än (det är bara så det ser ut). Saker och ting verkar gärna köra ihop sig, och när jag anmälde mig till Harestads julmarknad så hade jag inte riktigt tänkt mig att jag skulle vara bosatt på annan ort fem dar i veckan igen. Alla supermorsor där ute i cyberspace - Jag beundrar er. Har försökt själv den sista tiden att klämma in en hel vecka under två dar och fattar bara inte hur somliga får det att gå ihop. Någon gång får jag väl knåpa ihop ett galleri utifall någon skulle vara intresserad av att se vad som har gjorts under all den här tiden.
Vad är det första man gör när man får ett sms-avi om att det väntade paketet ifrån vartofta äntligen har kommit in på andra sidan av om göteborg plus några mil? Självklart sätter man sig på bussen det första man gör för att hämta ut det.
Okej, jag tror vi nog kan komma överrens om att jag inte är mycket till fotograf men jag får erkänna att jag är riktigt stolt över halsduken. Allting bara klicka helt enkelt. Stickorna, garnet och inte minst mönstret (Candle flame) blev till.. en halsduk jag bara måste göra fler av. Jag har till och med ett handspunnet garn i åtanke, hoppas bara att det räcker (peppar peppar).
Påsistonde verkar mitt liv liksom har kommit ivägen för mitt hantverkande. Det har varit allt annat utom det jag vill göra. Nej, jag kan knappast påstå att det har varit tråkigt eller att motvilligt på något sätt men varken stickor eller Matilda har riktigt fått det utrymme det behöver. Vi börjar ju få en marknad att tänka på.. eller snarare det är två marknader jag vill vara med på i år och yttligare ett evangemang ute på Torslanda byggdegård. Allt under två helger så något är bundet att krocka om jag får klartecken på alla tre. Vad jag verkligen inte vill missa är byggegårdens.. jag tror att det är någon form av utställning i stil med "så levde de då". Än så länge har jag fått ett "kanske" av ordföranden men någon form av beslut får jag vänta på till den 15:e november då de har deras nästa möte. 
Allt jag kan göra egentligen är att sticka vidare och åter igen har jag fallit dit för en trend som verkar florera en del bland de stickbloggar jag läser. Vi talar Candle Flame. Jag tröttnade ganska snabbt på mitt första försök (stickor 3 med något läskigt strävt garn) och jag skyller på hur fort maskorna blev på tok förmånga, så den här gången har jag begränsat det något. Det ska bli en halsduk. Än så länge älskar jag den och det är på stickor 5 så det borde ju inte ta för lång tid. Problemet är bara att jag inte kan sluta tänka på en viss kollega varje gång jag sätter igång med den så frågan är om jag har rent samvete nog för att sälja den eller om den får gå som julklapp. Det börjar ju bli bråttom på den fronten också. Tackar i varje fall Fosco för garnet (Förlåt, jag att såg inte din kommentar tidigare men det var inte alls meningen att dissa dig på något sätt. Tack för de vänliga orden och jag är faktiskt bara glad att du tyckte om garnet. Hoppas dock att du börjar må bättre snart.).
Dessutom så börjar jag äntligen se lite resultat av mina duster med den *piiiiiiiiip* ullen. Mor min: "Är det verkligen så illa?" Jo, det vill jag verkligen påstå. Fast säga vad man vill. Jag älskar mitt nya härvel och hur muppigt garnet än blir så kan jag i varje fall se fram emot riktigt fina härvor. Tack I. för att du visade mig hur.
Sist men inte minst måste jag bara visa det kortet jag fick på min stora kärlek (med stort K) här om dan. Det värmer mer än de pulsvärmare jag håller på att sticka från överblivet garn från strumpstickningar. Lustigt att man kan sakna ett djur så även efter så lång tid. Förlåt men jag tänker nog gå så långt som att tända ett ljus för honom så här dagen efter datumet som markerar hans bortgång med två år eftersom inget utrymme gavs för det igår.
Jag - ...spinner lite.. jag varnar redan nu för svordommar...
Jag erkänner.. det var förmodligen bland de mest idiotiska idéer jag kunde komma på men när jag beställde från panduro under deras rea så passade jag på att beställa *host* "lite" av deras ull det vill säga i närmare ordalag sex hekto i fägerna svart, mossgrönt och rött med tanken om att man kunde testa spinna ull för mindre än femton spänn hektot. Låter ju fint.
Vad gör jag om inte glömmer kameran i villervallan? Fast hela mötet var dessvärre såpass litet att det förmodligen inte hade blivit så många bilder ändå. Men vad de kunde(!). L. lät till och mig få tova lite angora i en kakburk. Ett tips jag verkligen ska försöka dra nytta av för det är just allt det där sölet som gör tovning nånting man undviker in i det sista trots den mysiga såpadoften. Jag hoppas verkligen jag hinner med till broderierna ikväll men eftersom det blir såpass sent så vet jag inte riktigt säkert.. det är ju en dag imorgon också ;)
Idag är det lite som väntar. Håller på att slänga in ett par rader medan jag håller på att göra mig i ordning. Idag är det nämligen öppet hus på Inlands Hemslöjdsförening och som den sucker jag är för traditionella hantverk så är det ju bara nånting man inte får missa. Det var mor min som fick tipset om det här på någon förensnings då hon snubblade över en spinnerska i Kungälv.
Det kanske är en liten aningen stolt jag presenterar min version av pulsvärmare med falska flätor. På många sätt tycker jag att det nästan är lite lustigt. Knappt hinner man få en idé, en tanke innan man börjar se dem i klara versioner lite varstanns. Förmodligen är sanningen så enkel att man inte är så orginell som man kunde önska.
Känsliga läsare undanbedes. Följande blogginlägg lär innehålla både en del galla och andra bitterheter.
Det här är nog första gången jag råkar ut för något sådant här. Jag vet.. jag är en ursel fotograf, jag har redan skrivit idag och det här har ingenting med hantarbete att göra men jag är bara så facinerad. Jag har fått mail ifrån framtiden. Än är visst inte undernas tid förbi.
Nu slant tiden iväg lite igen.. den här gången skyller jag det på nätet som har varit helt stendött en kortare period. Dess värre har det inte varit den enda som dött. Min Beata har gick bort i måndags vilket inte har varit helt lätt att hantera. Till och med lillebror är djupt berörd men framför allt rädd.
Jag tror det har etabliserats för länge sedan att just den här kotten inte är lite.. udda. Skälet kan man säkert dryfta om länge men personligen tippar jag på förmycket barnasinne. Vilka andra skulle kunna tänka sig att gå in i just det där rummet de inte fick eller skriva precis det där blogginlägget som man inte skulle. Jag kan svära på att om någon sade att jag absolut inte fick skriva mer än något enstaka inlägg i månaden så hade jag förmodligen uppdaterat er dagligen om vad jag åt till frukost och vilken sko jag knöt först (jag knyter nästan aldrig mina skor om någon nu skulle råka undra).
Så har jag gjort det. Jag har skaffat mig en spinnrock, igen. Maja, som hon snabbt blev döpt till blir således min tredje (femte om man räknar med de små prydnasrockarna) spinrock och med tanke på att jag inte har plats för någon av dem så måste någon säljas. Det får bli nummer två eller Elvira som hon blev döpt till. Det är bara inse. Har jag inte restaurerat henne än så lär jag nog inte göra det inom någon snar framtid heller.
Aj aj vad jag slarvar. Det ser ut att vara på tok för länge sedan jag skrev något här. Känns riktigt vårdslöst av mig inte har stickorna varit helt stilla även om det har varit mycket annat. Till exempel har jag fått en deltidspraktik på lagom cykelavstånd som jag bara älskar. Nej, jag kan förmodligen inte sluta tjata om det stället trots att jag bara varit där en vecka men att komma hem trött men belåten över den insats man gjort... det är lite nytt för mig hur knäppt det än låter, att "bara" vara positiv i stället för hysteriskt eller nästan maniskt uppåt.
Jag tänkte bara visa vilka heta ben jag har x'D Nej, men skämt och sido så visade sig att det där med strumpor.. det var inte alls så svårt att sticka som jag hade väntat mig. Tvärt om visade sig de där falska strumporna vara riktigt mysiga att sticka. Med lite hjälp från Bohusstickan där över hälen (tusen tack:D) så blev de klara. Dessvärre så hann jag inte ens börja med att leka riktigt med kameran innan den lade sig ner och dog. Gissa vem som kände sig inte lite förorättad. Tyvärr är det nog så att jag i rena förtjusningen tar en femtioelva kort innan jag sätter mig ner, kollar igenom och väljer ut ett par jag tycker om innan jag raderar resten. Så det blir nog inga helbilder eller något av dem, dels för att fotografera sina egna fötter visade sig vara svårare än vad jag trott men också för att de bara inte vill lämna mina tigertofflor.
Få se nu.. summerat så är strumporna stickade i ett ljuvligt garn från DMC som jag har I. att tacka så otroligt mycket för. Det hela är stickat efter mönstret "Sockor med falska flätor" på strumpstickor 2.5. Jag har ett par idéer om ett nytt par jag vill göra men mer om det senare är jag rädd. Lite städning och bak att göra ;)
Ta väl vara på er. Man skulle ju inte vilja att något dåligt hände så underbara människor ni ^^
*Notera: författaren är nog väldigt partisk i den här frågan
"It's a dangerous business, going out your door. You step onto the road, and if you don't keep your feet, there's no telling where you might be swept off to." sade en viss herr Bilbo Baggings och trodde jag inte honom då så gör jag det i alla fall nu. Jag minns fortfarande de båda flickorna som blev påkörda vid infarten till Tofta, jag hoppas verkligen att de har blivit bra igen.
Ett par bilder blev det ändå på Focus innan batterierna tog slut.
Slog mig idag att det kanske var hög tid att skriva något här. Vad är det som har hindrat mig? Nja, jag skulle inte vilja säga att det är brist på saker att skriva om.. för egentligen så har jag hunnit göra en del på hantverksfronten men tyvärr blir det inga bilder. Min (okej, mammas) kamera har sprungit och gömt sig. Jag tror dock att den ligger kvar i packningen sedan förra helgen.
Allas sötnos Focus ;)
Det har då inte blivit mycket stickning idag... snarare inget alls. Inleder man dagen med att dyka in i stallet med kameran i högsta hugg så blir man ganska lätt kvar. Inte för att jag är så förtjust i kameran (med tre sekunder fördröjning så får man smyga sig på och hoppas på blind tur när man fotograferar saker som rör sig.. typ småsyskon, vänner, hästar, kaniner...) men för att man ser allt trevligt som man kunde fotografera.
Det blev i alla fall en handfull foton på min självklara favorit Coccos. Mor min har haft honom sedan har varit sex månader så han har varit såväl min som min systers och lillebrors första ponny. Min stora kärlek är och förblir min Peppe men Focus har verkligen en speciell plats i hjärtat så det glädjer verkligen att se att han redan har börjat fälla. Förra sommaren var en ren katastrof trots att han fick spendera den med två andra shettisar. Han släppte inte den sista pälsen fören i slutet i juli och tog sig ton när han kom hem igen (och inte av slaget skönsång). Det var då man önskade att man hade hunnit att vara där mer istället för att låta över det på den andra shettisägaren som hade dem inpå knuten. Undra på att man inte vet vad man ska göra den här sommaren.
Men och andra sidan... hur många kan gissa hur gammal den parveln är?
Det är inte många saker som gör mig så glad som att se någon lyckas, ännu färre som gör mig så stolt som att se hur någon utvecklas med min hjälp. Det är väl kanske lite därför jag så gärna vill försöka hjälpa till där jag kan och inte minst smitta av min hantverks-entuiasm på de som tyvärr inte har blivit döpta i dess lugnande, renande och nästan narkotiska effekt (det är väl inte bara jag som är såpass galen att det mer eller mindre kan liknas vid ett beroende?).
Det här är vad min lillasyster åstakom av all den tiden. Inget mönster eller något, allt ifrån sitt eget huvud om man bortser från stickorna hon låna av mig och restgarner som Fosco så givmilt donerade (jag ska verkligen försöka knåpa ihop något trevligt som tack). Jag håller med Katarina; Hon är världens bästa stickerska och stämmer inte det så är hon åtminstone den ballaste.
Våran familj kanske inte har den starkaste anknytningen till vårat danska ursprung egentligen (åtminstone inte från min sida) även om farfar är född och uppvuxen där men det finns några saker som vi alla älskar, något som faktiskt känns som en tradition vi borde förvara. Där ibland är helt klart några saker ur den danska kosten som vi helt klart anammat. Bortsett från att grädden till jordgubbarna inte ska vispas så är det små saker som en riktig "rullepölse" (inte riktigt säker på vad det kallas här i sverige), grov leverpastej, påläggschoklad, den danska ölen far min envisas med att släpa med*, för inte tala om ost i olika former - för en sådan underbar ost kan tydligen inte göras på något sätt här i detta avslånga land - men inte minst... rågbröd.
Resultatet av gårdagens smuggling.
Fast någon blir tvungen att stanna kvar och se efter djuren. Dessvärre så är det av tradition jag. Inte för att jag ska klaga. Fyra härvor svart ull från orust har blivit uppspunnet och tvättat sedan senast och all den gråa ullen är kardad och klar för att spinnas. Dessvärre så har inte varmlandsullen blivit upphämtad ännu. Jag har inte mått så bra och mor min lyckade inte väcka mig när vi skulle iväg. Dundermiss.
Som vanligt.. glöm inte att ni är värdefulla och unika som ni är.
*Ölen kommer dock i skymundan för både ost och rågbröd. Far min bifogar att han blir nästan utskälld på jobbet för att han köper så lite öl.
Från början hade jag inte tänkt att skriva något här idag, helt enkelt eftersom det inte har hänt så mycket på hantverks-fronten utan jag verkar ha hängat mer tid åt att stöta mig med människor än att göra något vettigt. En ärm har i alla fall blivit upprepad, bröd har bakats, chockladbollar har rullats och ett "fluffinsbak" återstår för att fira vårdagsjämningen som var i går. Min lillasyster verkar jätteglad över det hela trots en rejält sprucken läpp sedan sparringen på boxningen igår.
Eftersom min mor har lyckats föra sin syntom vidare av sin förkyldning även till mig så har jag försökt tröstat mig med lite musik man blir glad med. I mitt fall domineras det av band som Good Charlotte, Three Days Grace, Avril Lavigne, Foo Fighter och så vidare så mellan varven så kan det låta så här över halva huset: "Somewhere beyond hapiness and sadness I need to calculate what creates my..."
Var det någon som såg nyheterna igår om griskultingar som kasteras utan bedövning? Jag får väl erkänna att jag först blev irriterad. Skulle det där kallas nyheter? De kunde väl lika gärna gå ut och säga att luften bestod av 78 % av kväve en andra gång. Jo... jag kanske glömmer mig. Alla har ju inte gått på en så präktig och miljömedveten naturbruksskola som jag har gjort och de fanns säkert de som var sjuka den där dagen i skolan där de gick igenom vad luften bestod av och hur mycket.
Så.. då har man varit tyst igen ett bra tag så det är väl dags att tala upp igen. Tyvärr är det så illa att jag nog inte våga någon bild på mitt senaste arbete eftersom det är en födelsedagspresent till våran farfar. Inte för att jag tror att han snokar här.. men man vet ju aldrig.
Det här är resultatet av en av mina sömnlösa nätter, eller snarare minus ett par kardflor (jag hann att spinna lite innan kameran blev påkommen). Det är egentligen en ganska perfekt syssla för sena kvällar. Det kräver inte så mycket finess eller nått och lämnar huvudet åt tafatta försöka att somna. Tid? Cirka en... åtta Dark Angel avsnitt skulle jag tror.
Ingen vidare illustrativ bild men yttligare en pärm har fått sig ett nytt ansikte - rätstickat den här gången - mycket eftersom min gamla pärm börjar bli överfull med mönster. Den stora frågan är väl mer eller mindre om jag någonsin kommer att hinna att sticka upp allt.
Jo.. det här är faktiskt ganska genant. Den här grytlappen har varit klar sedan hösten och var tänkt lite i jultemat, därav färgerna, men de där sista trådarna.. Den har nog tålmodigt väntat i några månader men nu är den i alla fall i full använding och är helt klart min favorit i köket. Dubbelstickad i Alaska från Drops så den är både värmetålig, tjock och jättego. Riktigt mörka chokladmuffins efter min lillasysters något nyttigare recept utan margarin och bara halva sockermängden (jag mailar jättegärna receptet ;)). Självklar frossa i köket.
Det slutgiltiga resultatet av Februraris fibrer från Spinspirations månadsklubb. En lång, lång scarf som är mer eller mindre lika tunn, inspirerad av ett av Suss Cousins. Jag fullkomligt älskar hur färgerna skiftar och det känns verkligen som en fullträff. Fort gick det också. Fyra timmar allt som allt på att lägga upp, sticka och avsluta. Kommer verkligen bli fler i framtiden även om det här var det sitta för förra månaden.
Bara för att jag har varit lite tyst ett tag så innebär det ju inte att stickorna har varit stilla. Inte helt i alla fall. Jag har haft ganska kul idag med att tömma kameran på den sista månadens bilder och skulle nog gärna vilja dela med mig lite även om jag förstår att det mesta är mer begripligt om man var en del av händelsen. Jo, jag vet.. min familj (inklusive mig själv) är en enda bunt knäppgökar och dårfinkar men de är lika underbara ändå.
